Känns som jag hittat mig själv igen.

Dagens blogginlägg kommer att vara lite mer personligt.
I förra veckan så var det en hel del i media om att en av fyra elittränare riskerar att bli utbrända. Du kan läsa lite om det här.  Och det var intressant att läsa om och se inslagen i tv:n.
Där intervjuades bl.a. simtränaren Anne Forssell som sade att hon tappade kontrollen när hon var utbränd under en period. " Allt var kritik även om det inte var menat så." sade hon i en intervju.
Okej jag har aldrig varit en elittränare utan en hobbytränare som lagt ner all fritid på att vara tränare. Jag var en som var passionerad i idrotten och ville att alla adepter skulle utvecklas. Jag var ledamot full tid i lagtinget, jag var social- och omsorgsnämnds ordförande i min kommune samt att jag hade 10 - 15 simmare som jag tränade, de som träna som mest så tränade 7-9 pass / veckan.
Sen så försökte jag också göra allt i simföreningen jag var med och startade 2005.

Folk försökte hjälpa mig men jag var så slut och tyckte synd om mig så de som ville hjälpa mig knuffa jag bort.
Istället för att ta emot hjälp så var jag otrevlig.
För jag var ju i och sprang i ett hjul och aldrig kom ut ur det - det var ju så synd om mig.
När jag nu ser i backspegeln så 2013 var jag inget trevlig att ha att göras med. Hösten 2013 var det som jag insåg att jag borde göra något. Så då bestämde jag mig att efter sommaren 2015 skulle det bli förändringar i mitt liv.
Så jag meddelade december 2013 åt mina simmare att 1½ år till, sen blir det förändringar i mitt engagemang som tränare.
Jag kan inte längre då ägna runt 20 timmar i veckan åt simningen helt ideellt, ja t.o.m. så att jag betalade för att kunna fara och fara och dra simträningar som att hyra in barnvakt.

Nu är det december 2015 och jag är kvar som simtränare, jag har inte pensionerat mig. Men jag är väl runt två träningar i veckan och den sammanlagda tid jag lägger ned på simningen är nu runt 6 timmar i veckan med planering. Så det är  helt annorlunda än tidigare.
Och jag märker hur mycket mer annorlunda jag mår. Ikväll fick jag t.o.m. tråkigt och lade mig på soffan och läste en bok.
Jag har mer tid för familj och mig själv.

Men sen blev jag ikväll att tänka på hur jobbig jag var 2013, blev då och tänka på den här studien om elittränare.
Att bli utbränd som ledare är inte att ett krav på att vara elittränare utan det räcker med att man är engagerad och brinner verkligen för det man gör. Jag känner nu att jag banne mig är på banan igen och har hittat mig själv igen.
Jag får min känsla hur jag var före 2011 då jag gillade läget mer och var mer harmonisk och hade betydligt bättre tålamod. Nu känner jag igen mig mer igen. Och det är en skön känsla, kan jag lova er.
Nu gäller det för mig att hålla mig här och inte falla i frestelsen att ta på mig mer. För det är ju så svårt att säga nej. Så gäller att fundera hinner jag med det ? Och orkar jag med det ?


Göte chillar på soffan