Narkotika debatt i Lagtinget

I onsdags höll jag ett anförande om droger, ett anförande som jag fått mycket respons för. Responsen har varit både positiv och negativ. Jag är tacksam för all positiv feedback jag fått men också den negativa feedbacken har varit intressant att få. Det folk har reagerat negativt på så är att de trott jag varit emot sprututbytarprogram. Men så är det inte.

Det jag ville få sagt med det så är att man inte skall som nu fara till apoteket och köpa "lätt" paket med spruta och nål och sen köpa till sin första "trip". Därför vill jag veta som kvalificerar för att få ren sprutor i just " harm reduction "- Jag vill verkligen varför man har "Harm reduction" och vad finns det för program ? Sen vill jag inte ha det på ÅHS utan jag vill det skall vara på missbrukarvården ( heter väl beroendemottagningen nu )

Varför jag vill ha det på missbrukarvården är för att få sprutor skall man gärna möte personal som är som är utbildad inom missbruk och behandling och kan ha en diskussion om att sluta och kunna få behandling istället. Då tänker jag på t.ex. läkemedel för att kunna trappa ner. Men där har jag inte kunskap om det men jag kan ha funderingar och jag ville veta vad vi skall ha för politik kring detta. Jag har alltid haft en ganska tuff syn kring detta.
Det skall alltid vara lätt till att få vård men svårt och obekvämt att hålla på. Det är min personliga grundsyn kring detta. Och det är mycket p.g.a. att suttit med föräldrar som haft missbrukande barn och det helvete de haft. Jag har inget emot dem som håller på med narkotikan men den där narkotikan skyr jag som pesten. Jag vill rädda liv genom min ståndpunkt, inte släcka.

Sen vet jag att det största problemet är alkoholen och toleranta grundsyn. Men jag vill ta och höja kampen mot narkotika nu.

Här kommer mitt anförande i kursiv stil

Läget bland våra missbrukare är inte bra idag. Jag är inte stolt över läget idag. Att missbruket går ner i åldrarna har jag hört i säkert 10 år, men när jag träffade den operativa gruppen för ett tag sen så började jag tro på det.

Redan i mars fick jag varning och mejlade både social- och utbildningsminstern om det. Något svar fick jag inte. Det är inte det viktiga för mig utan istället att man träffar de som jobbar med våra unga. Att de får berätta om läget och få förståelse för sin oro eller frustration.

När jag hösten 2002 bestämde mig för att gå in i politiken så var det för våra unga och drogläget då. Jag bestämde mig att inte svika i den frågan.
Jag känner nu att jag svikit i missbruksfrågan….
Men jag vet inte heller vad man skulle kunna gjort annorlunda. Vi har under senaste 10 år jobbat med projekt som ”Rensa Åland ”  2006 och ”Vision nolltolerans”. De här projekten pratar jag gärna om eftersom det är två projekt som jag drivit. Jag tycker att dessa projekt låg rätt i tiden.Jag känner att jag svikit, för jag vet inte vad vi nu har för politik. När någon vill slå i varningsklockor så hoppas jag man åtminstone svarar dessa grupper. Jag känner jag svek de som tog kontakt i våras och responsen uteblev.

Jag vet att jag sitter i ett regeringsparti och jag skall vara lojal. Men tyvärr kan jag inte det. Jag kan inte stå för skrivningarna i budgeten, för jag vet inte vad de står för. Man skriver om utbyte av sprutor och kanyler. Redan under förra regeringen lyfte Ålands Framtids representant i den parlamentariska missbruksgruppen denna viktiga fråga, och jag begärde då att vi skulle utreda vad ska vi ha för politik kring detta.  Så man skulle se på frågan mera från avdelningen.

Jag är inte emot harm reduction men jag vill att man tänker till vad man vill med den.

Den nuvarande parlamentariska gruppen har sammankallats två gånger. En gång för info om gruppen och dess arbete och andra gången när man träffade den operativa gruppen och erfarenhetsexperter d.v.s. f.d. missbrukare.
Bra möten, men vad vill vi?

Det jag har sagt länge och som också Rensa Åland-projektet stod för: ”det skall vara obekvämt att hålla på med droger, men lätt till vård”.
Därför är jag skeptisk till hur man skall hantera det här med sprututbyte. Den här frågan så är verkligen nyfiken på hur man gör. Och är då ÅHS rätt ställe att ha det på?

Förra regeringen gick in för Projekt Nollvision och att man skall samordna resurser därifrån. I denna budget hittar jag inget om projektet eller visionen kring det. I varje val så finns efterlysning om en samordnare, men inte i senaste val. För det har man fått i projektet nollvision. Minister Valve: Förvalta det väl. Man kan använda tredje sektorn mera än vad som görs idag.

Man behöver inte alltid informera mig. Men i denna fråga är jag ingen ja-sägare. Jag har suttit med föräldrar som är förtvivlade med att deras barn valt drogerna framom familjen. Jag kan få det att låta värre än så, men det vill jag inte ha med här.

Inom dessa områden kan vi inte se mellan fingrarna och luta oss tillbaks och säga det löser sig nog. Träffa då en familjemedlen och höra vad missbruket haft för konsekvenser för: Sömnlösa nätter, alla besök bl.a. till psykiatrin, eventuell sjukskrivningar. Listan kan göras lång.

Jag vill att polisen skall jobba ute och störa så mycket som möjligt i ett tidigt skede, det skall finnas resurser att störa de unga som är i förälskelsefasen, då skall polis och det sociala samarbeta att den unga väljer att bryta sin missbrukskarriär, som bara går åt ett håll och det är neråt.

Vi skall ha ett utvecklat barnskydd som tar tag i situationen.
Vi skall utbilda föräldrar genom t.ex. program som effekt.

Skall vi ha ett sprututbytesprogram så tycker jag man verkligen ska se för vem och varför? Här måste vi få klarhet! Det är allt fler familjer som har barn i drogernas klor. Ingen kan vara säker. Man kan inte köpa sig

Hösten 2006 gjorde den svenska konsultfirman Kognitiv Forum jobb och såg på vilka resurser vi har på Åland och om vi gör rätt.

Det jag kommer ihåg är:

• ·         Vi satsade rätt på förebyggande
•          Vi satte in Suboxonevård för snabbt, utan att testa drogfri vård först
•      Slutsatsen var att problemen först och främst var politiska. 

De konstaterade att vårt mål är att sträva efter ett narkotikafritt samhälle,  Den strävan hade då intestöd hos den finländska riksåklagaren som vill att innehav av ringa mängder narkotika inte skall vara straffbart.

Då pratade vi om att jobba för att Åland skall bli ett testområde med strängare straff mot narkotikabrott än i övriga Finland.

Vi ville då också att man på Åland skulle bli dömd till vård istället för fängelse. Jag ser att 1 år på behandlingshem är bättre än 3-4 månader i ett fängelse.

Därför tycker jag ledamot Lindholm idé i ett replikskifte igår om en lagmotion från ett enhälligt lagting skulle vara bra, så låt det gå från ord till handling.

Det är våra unga och deras framtid vi pratar om.

Ingen skall behöva uppleva med att se sina barn hamna in i ett missbruk.

Sitter på föreningen Fri Från Narkotikas seminarie. Det är nu fjärde året som föreningen Fri Från Narkotikas arrangerar sitt seminarie.
Idag var det en speciell dag, det är första gången idag som det kommer ut i offentligheten om en ungdom som jag jobbade med tidigare när jag var fältare.
Om man kan kalla det case från min tid som fältare.
Det har nämnts tidigare den här tjejen och att jag jobbat med henne, men då är det hennes familj som nämnt det.
Vad som är så speciellt med den här tjejen jämfört med de andra hundratals ungdomar jag jobbat med så är att Linda inte finns med oss längre. Hon tog livet av sig i februari 2007.

Jag har ju tystnadsplikt som fältare men det här gjorde jag på de anhörigas begäran där jag berättade  om Linda. Inte vad vi sagt utan om Linda.
Jag glömmer aldrig den dagen när jag fick samtalet om Lindas död, jag låg i sängen och bara grät efteråt.
Efter det har jag många gånger funderat på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda. Jag kommer inte på något för jag och min kollega fick henne att sluta då.

Men det jag reflekterat på är att varför slutar myndigheter och andra som jobbar med ungdomar att sluta jobba med ungdomarna när det går bra för de unga ?
Jag har gjort det också för då är ju allt frid och fröjd.
Men de här arbetarna är ju betydelsefulla för ungdomarna och sen när det går bra så slutar kontakten, vad gör man då för att få kontakt med ungdomsarbetarna igen ?
Nu är jag inte säker på att det är så det är idag, men tidigare var det så på många ställen.
Betydelsefulla personer slutar inte att vara betydelsefulla bara för att det går bra för en.

Idag nu så var det en film om Linda som jag var med i. Filmen berörde mig enormt och den väckte mig ur min tro att det är bättre nu.
Jag har idag gråtit på bio Savoy när jag såg filmen, och jag har tänkt att jag vill banne mig inte att flera skall behöva uppleva det Lindas anhöriga upplevt.
De skall inte behöva känna sin maktlöshet som man gör idag om missbrukaren är över 18 år.
Jag har jobbat för tvångsvård men vi är för få..
Vi är för få som vill det.

Att jobba med att förhindra att fler unga far illa så behöver det jobbas i god tid. I förskola, grundskola med bl.a. mobbing- och skolkplaner.
Barn skall känna sig trygga i sim omgivning.
Men om det redan gått illa så behöver man komma in i ett tidigt skede, gärna redan i förälskelsefasen och då blir det tyvärr mot deras vilja.
Jag vet att det finns folk som jobbar med missbruk som säger att man måste vänta tills den som missbrukar är tillräckligt motiverad.
Familj och andra skall inte behöva vänta på att deras barn/ släkt skall bli motiverad till vård.
Ett liv går inte i repris därför skall man in tidigt och agera vare sig ungdomen vill eller inte.

Vad är målet ?

Vilken väckning det blev imorse. Jag satt och drack morgonkaffet och lyssnade på radio Ålands nyheter.

Och där berättade de att Mariehamns stad gjort en s.k. benchmarking. Det betyder att man jämför sin verksamhet med andra liknande städer och kommuner för att utvärdera den. Bland de verksamheter som jämförts finns idrotts- och fritidsverksamhet samt ungdomsverksamheten. Där kan man se att Mariehamn har mer än dubbelt så höga kostnader per invånare som Jomala, Pargas, och Ekenäs.

-Vi har hög standard och personaltäthet, men också höga kostnader, säger stadsdirektör Bjarne Pettersson.
Vidare i intervjun säger då stadsdirektören att man måste se över det i budgetarbetet för 2010 års budget.

Inte tusan skall väl man minska på ungdomsverksamheten nu ? Det hoppas jag verkligen inte.

För är det någonstans man skall satsa på så är det på den främjande verksamheten. Man pratar om att man vill hålla ner alkohol- narkotika missbruket bland ungdomarna på Åland. Då skall man väl inte dra ner på främjande verksamhet.

Nu kommer jag väl att få släkten på mig men ursäkta bästa Mariehamns stad vad är det för utveckling att jämföra med Pargas !!!

Och då i ungdomsarbete. Jag är själv en hel del i Pargas och som ungdomsarbetare så försöker man ju se vad de har för ungdomsarbete där. Hittills så har jag inte hittat mycket ungdomsarbete där. Ungdomarna hänger ju utanför Hesburger eller R-kiosken. Är det Mariehamns stad nu vill åstadkomma ? Få ut ungdomarna på stan ?

Nej jösses. Bästa Mariehamns ledning det är inte nu rätt tid att se över om man kan minska på ungdomsverksamheten.

Tyvärr har jag hört att det senaste året så hade det minskat med besökare på ungdomsgårdarna i Mariehamn, då borde man väl satsa på att ta reda på varför det minskar antalet besök på ungdomsgårdarna.

Visst så är ju en orsak då Mariehamn beslöt att inte de från landsbygden får komma dit som tidigare längre.

Utan att man nu måste köpa gårdskort.

Vi har idag maycket med ungdomar söker bra vuxna förebilder, minska inte då på dessa utan våga satsa istället för det är dagens ungdomar skall ta hand om oss när vi blir äldre.

Istället borde väl Mariehamn vara stolt över att man har så bra ungdomsverksamhet och säga att man är ett föredömme inom ungdomsarbete. Det har jag kallat Mariehamn tidigare och det vill jag gärna forsätta med.

Nu hoppas jag att man kanske också presenterar vad har dessa jämförelseorter för ungdomsverksamhet. Och vad har de för utbildning som jobbar med ungdomar där. Vad var målet med den här benchmarkingen ?

Själv anser jag att den här benchmarkingen som Mariehamn gjort är ju inte vidare utvecklings fokuserad i alla fall.

Pargas, som jag tycker det är sovande stad som har mindre en halvtimmes bilväg till Åbo.
Ekenäs vet jag inte så mycket om men staden är endast 90 km från Helsingfors.

Med att ha stora städer som Åbo och Helsingfors i närheten så finns det ett större utbud i storstäderna Åbo och Helsingfors.

Varför jämförde man sig inte med t.ex. Gotland ?

Okej Gotland är större än Åland men det är också en Ö, som är viktigt i detta sammanhang.

Man har väl ändå mål att bli bättre och erbjuda invånarna bättre service. Inte är det viktigaste att erbjuda det lägsta skatteöret.

Ett gott råd nästa gång ni gör en benchmarking jämför då på chefnivå, för där finns det pengar att vinna.

Ha det bra.

När politik inte fungerar

Idagens nyan så är det en insändare riktad till mig. Eller egentligen en replik för en insändare som jag hade i måndags.
Med rubriken "inte relevant med parti". Och jag håller med om att inom missbrukspolitik så behöver eller skall det inte vara partipolitik.
Och det har egentligen inte heller från min del.
Förutom en viss bitterhet mot liberalerna och en viss lagtingsledamot som körde lite ful populistisk politik mot mig tidigare när sossarna satt i regeringen.
Därför hade jag en liten insändare nu lite riktat mot liberalerna.
Men annars så tycker jag inte om när missbrukspolitik tas in som partipolitik. För alla vill göra sitt bästa för de som hamnat i ett missbruk och då behöver man inte ha en verbal pajkastning om en sådan sak.
Det här är en allvarlig sak och jag gillar inte om man lovar sådant som man ändå sen kanske inte kan hålla.
Okej visst finns det politik i missbruksfrågor som straff eller vård. Hur mycket insatser skall man sätta in.
Tvångsvård eller inte.
Men jag är inte 100 % på att det är parti beteckningen som skall avgöra där.
Jag vet att jag har samma värderingar som vissa borgare, men sen kanske inte håller med alla om allt där i mitt parti.
Visst finns det så i andra frågor också, men i missbruksfrågor kan jag inte kompromissa, så är det bara.

Ha det bra

Vad händer med missbruksfrågor inom regeringen ?

Idag är det min sista plenumdag i lagtinget på ett tag i alla fall. Orsaken till att det är min sista dag är att jag är ersättare för Camilla Gunell som kommer tillbaks 1 november.
Men jag ville avsluta med en fråga som jag debatterat flitigt under mina 5 år i lagtinget.
Nämligen missbruksfrågan .
Så idag under frågestunden så ställde jag fråga till minister Katrin Sjögren om just vad som hänt under det här året ?

För liberalerna har velat framstå som ett parti som engagerar sig i missbruksfrågor. När liberalerna var i opposition så fick regeringspartierna hård kritik för bl.a. tafatthet. Det gick så långt att liberalerna nästan drev hetsjakt mot vissa lagtingsledamöter, kändes det som i alla fall.
Liberalerna var också initiativtagare till ett spörsmål som lämnades in januari -07.
Mars -07 lade liberalerna sen ett klämförslag i samma spörsmålsdebatt om att ” landskapsregeringen i tilläggsbudget ger förslag på åtgärder som anvisar medel för att motverka den akuta drogsituation i landskapet och särskilt fokusera på den grupp personer som är i omedelbart behov av hjälpåtgärder.”

Även under valet så satsade liberalerna på drogfrågor och presenterade ett eget alkohol- narkotika och brottsprogram med 88 punkter.

När sen liberalerna vann valet hösten 2007 så pratades det om att drogfrågorna inte skulle bli politiskt mellan regering och opposition, utan det skulle tillsättas en bred parlamentarisk komitté.
Liberalerna gick så långt att de begärde in namn av de olika partierna som skulle sitta med i gruppen som skulle se över eventuella ändringar av det alkohol- och narkotiskapolitiska programmet.
Den idén la man sen ner när man blivit bekväm i regeringsstolarna. För det enda partiet som inte lämnade in namn var centern som själva sitter i regeringen.
Så där fick oppositionen sitta med lång näsa och känna sig lurade på att få delta i det arbetet.



Men svaren av minister Sjögren idag var deprimerande, för hon hade inget svar alls. Det ända hon nämnde var om utbildningar för de som jobbar med drogfrågorna. Och utbildningsfrågan var ju något som förra regeringen igångsatte med den operativagruppen då.

Så när jag sammanfattar mina 5 år i lagtinget, så anser jag att liberalerna har fört en oansvarigt populistisk linje i den här frågan.

I valet -07 så fick jag själv kritik om att inget hände i regeringen som satt mellan januari 05 till oktober 07 d.v.s. 2½ år.

Nu har den här regeingen snart suttit 1 år och ingenting har hänt, skall bli intressant att se vad som händer under den här mandatperioden.

Och extra intressant att se om den föreningen fri från narkotika hetsar den här regeringen lika mycket som de skrek på förra regeringen.
För det kändes som att de drev partipolitiskt i sitt agerande tidigare. Det känns som jag har rätt för inget har hänt men föreningen har tystnat.
Tråkigt tycker jag att man driver politik i föreningar som borde driva frågor för sakens skull.

Ha det bra