Man väljer inte att bli överviktig

I olika mess i en av våra åländska tidningar så är det nu en hel del mess om överviktiga. Det är efter en insändare som egentligen handlade om alkoholism, men insänadarskribenten kom sedan in också in lite på överviktiga.
Mycket i insändaren är om alkoholism är genetiskt eller inte, samt om det är rätt att klassa alkoholism som sjukdom.
Där kan jag nog tycka att det jag läst, samt det jag följt med olika föreläsare så finns det risken att bli alkoholist flerfalt större om man har alkoholism i släkten sedan tidigare.
Och just om den risken är nog sådant som man måste informera om i en tidig ålder.
Men sen hur många tänker "det gäller inte mig för jag har koll på läget".
Men har man verkligen koll på läget ?
Sen är det helt rätt att att klassa det som en sjukdom för skall du behandla det så kan de behöva vara sjukskriven för att klara av behandlingen.
Men även om man har det genetiskt så måste man inte bli alkoholist för det men det som jag anser är att vet om risken och klarar konsumtionen efter det så är det bra.

Men nu till det som mitt inlägg egentligen skall handla om och det är om övervikt. För som insändarskribenten skrev så får var och en har ansvar för sitt eget liv och leverne.
Visst jag är överviktigt och jag har ett visst ansvar för att det blev så, men skulle jag kunnat se det själv så hade jag inte låtit det gått så långt som jag gjorde.
Så jag hade inte koll på hur illa det var.
Sen efter allas kommentarer så blir det inte lättare heller.
Man kan inte straffa bort övervikten utan måste få den att vilja göra något åt det. Att personen verkligen ser en vinst med att ändra sitt liv långsiktigt.
Fast jag ännu är överviktig så har jag tack vare en god väns hjälp lyckats gå ner 40 kg vilket jag är glad över.
Men det är rent helsike att hålla sig där, och ännu svårare att få ner vågen ännu mer vilket jag skulle vilja.
Det är många som offras för att jag skall kunna hålla mig nere på den vikten jag är nu. Jag måste få in 4-5 träningar i veckan.
Men tack vare god hjälp av min mor och fru så får jag ihop de här träningarna. Visst misar jag lite kvalitetstid med barnen, men jag vill också vara en hyfsad förebild för dem. Och då tänker jag på det här med att de ser att pappa far ut och springer. För det kommer att vara jätteviktigt för dem att röra på sig eftersom de har en överviktig pappa och jag anser att även övervikt är genetiskt.
Men det går att ha koll på om man ser riskerna.
Sen de här bantningarna med att gå ner 5 kg på 5 veckor ger jag inget för det är sen när man är där som man verkligen får jobba.
Så det jag vill få fram att klanka inte på de övervviktiga med att säga jösses vad du blivit överviktig du måste göra något åt det.
Hjälp den istället med att lägga upp mål. Kanske ni kan tillsammans gå ut och gå eller spela badminton. För det har jag märkt att röra på sig hållerämnesomsättningen igång.
Så uppmuntra istället för att förolämpa. För känner man sig ännu mer förolämpad så blir man ännu mer offer och då är det alla andras fel.
Det är mitt ansvar att gå ner i vikt, men då behöver jag få hjälp och stöd av andra för att orka med det. Och inte några nedervärdernade anonyma mess i en tidning.

Sen behöver man kanske få veta hur illa det är ställt också ( bilden ), för det var det som gjorde att jag insåg att jag verkligen ville göra något åt min situation. För jag vill öka chansen att få följa min barn växa upp. Sen om något annat tar bort mig kan jag inte göra något nu. Jag har mitt ansvar och det jobbar jag på nu.

Ha det så bra.

De glömda barnen

Ålandstidningen har nu ett tema om alkohol som heter "dyra droppar " och det är bra att man lyfter upp baksidan med alkoholen.
För det är dubbelt med Åland att vi har en lätt schizofren politik angående alkoholen här på Åland.
Vi är beroende av alkoholen ekonomiskt med skatteundantaget. Hur skulle färjtrafiken se om vi inte hade undantaget.
Men samtidigt så har vi baksidan med alkoholen, nämligen missbruket.
Och det jag tänker på nu är de glömda barnen och då tänker jag på barnen till alkoholmissbrukare.
Det är tyvärr alltför tyst kring dem.

De mår fruktansvärt dåligt och inte vet de vart de skall ta vägen för att få hjälp. Vet någon vart man skall vända sig om man vill hjälpa ett barn till missbrukare?
Jag är osäker. Visst har vi missbrukarvården men hur lätt är det för ett barn associera sig till att de är de som skall till missbrukarvården, för det är ju deras föräldrar som behöver hjälp.

Men sen har vi de "dolda alkoholisterna" som klarar av att dölja sitt alkoholproblem. Hur hjälper man de barnen, för de gör ju allt för att dölja misären där hemma.
När jag stekte plättar åt barnen i söndags så var det unga radioteatern och där handlade det bl.a. om Antons och hans föräldrar som ser mer till spriten än till sonen.
Den teatern grep tag i mig och fick mig att tänka till om just de "glömda barnen". Just namnet de "glömda barnen" visste jag att de fanns en film som är undervisningsmaterial i skolor med det namnet.
Läs gärna mera om det materialet här.

Det vi kan göra för de barnen så är att lyfta upp frågan. Du kan, jag kan och tillsammans kan vi synliggöra dem.
De här barnen har inte valt den misär de lever i. Vi kan hjälpa dem att inte vara glömda eller gömda.

Ha det bra.