Jag är tillbaka

Efter en lång tid så är jag tillbaks här på bloggen. Blev en tung vår med diagnoserad känslomässig utbrändhet under våren. Det som sen var det som rann över var nog att min mor gick bort i februari. Blev också för mig jobbigt att ta hand om allt med lägenheten och annat efter min mammas bortgång, Jag har under många år också hållit på med simning i föreningarna Sunds IF, IFK Mariehamn och Ålands simförening. Simning har varit mitt liv, min passion ärligt talat. Kanske jag är lite för engagerad i mina adepter. Sen när simföreningen växer så det knakar och det då kan vara svårt att ha strukturen i föreningen. Så där var det också kanske det blev lite miss i kommunikationen. Det förstår jag. Men jag accepterat inte att man dumförklarar mig om jag inte är den som felar. Därför valde jag att sluta som simtränare. Ett jobbigt beslut eftersom jag varit simtränare i 23 år.

Under tiden april - juni så har jag gått till företagshälsovården och en fantastisk man som hjälpt mig kommit på fötter. En mening jag verkligen fastnat för så är när han sa "när man jobbar med något man verkligen man bryr sig om och inte kan påverka vad som pågår så behöver man fundera om man skall vara med eller inte, framför allt om man inte tycker det fungerar"
Så med den meningen har jag mig nu tagit an hösten. Jag tar mindre stress över sånt som jag inte kan påverka.
Tidigare var jag en tryckkokare och gick i tak för allt för små saker. Jag har säkert betett mig illa också.
Men nog trodde jag skulle få ett tack från simföreningen - men icke.
Men nu skall jag framledes försöka att inte gå upp i varv, utan försöka reta upp mig på det jag inte kan påverka. Jag gör det jag kan påverka och jobba för. Även politiskt har det inte som på räls. Saker jag brinner för har mer gått bakåt än framåt, och går det framåt så går det riktigt sakta framåt. Så mer tålamod i politiken.


Nå nu har jag gått vidare och gör mitt, jag jobbar som simtränare i privat firma. Inte tävlingssimmare, vilket är speciellt och jag verkligen saknar.
Men jag fått riktigt mer tid till annat och därför skall jag försöka blogga mer. För finns mer tid nu.

Nu ser jag framåt. Jag funderar vad jag skall göra i framtiden, vilken väg skall jag gå? Kallar bloggen för Götes tankar, och jag kommer nog att tänka lite högt här också. Men mycket politiska funderingar kommer nog här. För det gungar nu, även fast man inte är på sjön :-)

Ha det bra

Swisssscch

Tänk vad snabbt jag hamnar in i min svaghet. En svaghet jag inte kan motstå. Jag säger jag skall försöka minska på det. Men jag stiger på det förbaskade bananskalet som jag kallar det och halkar tillbaks dit.
Det är simningen och att träna simmare som är min svaghet. Desto större utmaningar desto mer nördar jag mig ner i det. Så har det varit för mig nu de två senaste veckorna. Lite lugnare nu inom politiken och samtidigt får lite utmaningar inom simningen så halkar jag in och nördar mig ner i det.
Dels fick jag frågan om jag kunde hjälpa till lite med vissa av våra elitsimmare, och självklart svalde jag det betet. Samtidigt skall de unga simmare jag tränar fara och tävla utanför Åland för första gången på söndag.
Tur att jag har andra i min näromgivning som håller koll på mig och mina åtaganden inom t.ex. sinmingen.
Så vad som varit i mitt huvud de senaste veckorna är simningen.
Ärligt talat så tycker jag den åländska politiken just nu är rena rama sandlådan, där det är mer tjafs om personer än politik. Visst är det en viktig period just nu för den åländska självstyrelsen och vi åländska politiker borde tillsammans göra allt för att rädda vår självstyrelse som Finlands regering nu totalt nonchalerar.
Istället nu så tjafsas det om anmälningar hit och dit. Visa varandra respekt istället för att tjafsa om vad den ena är och inte är. Vi har ju nu "ledigt" från plenum och då kommer jag ägna tiden att fördjupa mig i lite olika frågor. Bl.a. utbildningsfrågor och elever med särskilda behov.  Så det skall jag försöka nörda ner mig i februari.

Svårt att trappa ned.

Tänkte kalla det för ett återfall men om man tänker på det som verkligen har ett missbruk så är det inget att skämta om. I mitt arbete med droger så har jag verkligen sett hur hårt ett återfall slagit så tänker inte skämta om det. Men jag måste erkänna att detta jullov har jag trillat in i mina gamla vanor och på senaste 4 dagarna har jag varit 15 timmar med simmarna. Och just nu är jag i simhallen på simtävlingar.
Var inte länge jag klappade mig på axlarna och tyckte jag var duktig som minskat på antal träningar och varit hemma mer. Men sen kom det ett skollov och det sket sig direkt.

De simmare jag tränar så har utvecklats så mycket att de skulle bra kunna träna lite mer så givetvis ställer man upp för dem :-)
Och efter nyår kör vi nu lite tuffare medans det är lov.

Sen gäller det för mig att skärpa mig igen för jag skulle trappa ner och vara hemma mer.

Nu är det då den årliga simtävlingen nyårssimmet som är och sen skall jag umgås med  vänner och familjen, Sen den 2:ndra januari far frun och pojkarna far iväg till svärföräldrarna. Jag stannar hemma denna gång för att det krockar med så mycket annat. Bland annat simträningar förstås :-) Men också annat. Sen kommer två goda vänner som är simtränare som jag ser fram emot att träffa.
För det är ju det med simningen också att man har fått många goda vänner man inte vill bryta kontakten med.
Så att bara trappa ner är inte så lätt som man tror. Framför allt när man får mer tid.

Känns som jag hittat mig själv igen.

Dagens blogginlägg kommer att vara lite mer personligt.
I förra veckan så var det en hel del i media om att en av fyra elittränare riskerar att bli utbrända. Du kan läsa lite om det här.  Och det var intressant att läsa om och se inslagen i tv:n.
Där intervjuades bl.a. simtränaren Anne Forssell som sade att hon tappade kontrollen när hon var utbränd under en period. " Allt var kritik även om det inte var menat så." sade hon i en intervju.
Okej jag har aldrig varit en elittränare utan en hobbytränare som lagt ner all fritid på att vara tränare. Jag var en som var passionerad i idrotten och ville att alla adepter skulle utvecklas. Jag var ledamot full tid i lagtinget, jag var social- och omsorgsnämnds ordförande i min kommune samt att jag hade 10 - 15 simmare som jag tränade, de som träna som mest så tränade 7-9 pass / veckan.
Sen så försökte jag också göra allt i simföreningen jag var med och startade 2005.

Folk försökte hjälpa mig men jag var så slut och tyckte synd om mig så de som ville hjälpa mig knuffa jag bort.
Istället för att ta emot hjälp så var jag otrevlig.
För jag var ju i och sprang i ett hjul och aldrig kom ut ur det - det var ju så synd om mig.
När jag nu ser i backspegeln så 2013 var jag inget trevlig att ha att göras med. Hösten 2013 var det som jag insåg att jag borde göra något. Så då bestämde jag mig att efter sommaren 2015 skulle det bli förändringar i mitt liv.
Så jag meddelade december 2013 åt mina simmare att 1½ år till, sen blir det förändringar i mitt engagemang som tränare.
Jag kan inte längre då ägna runt 20 timmar i veckan åt simningen helt ideellt, ja t.o.m. så att jag betalade för att kunna fara och fara och dra simträningar som att hyra in barnvakt.

Nu är det december 2015 och jag är kvar som simtränare, jag har inte pensionerat mig. Men jag är väl runt två träningar i veckan och den sammanlagda tid jag lägger ned på simningen är nu runt 6 timmar i veckan med planering. Så det är  helt annorlunda än tidigare.
Och jag märker hur mycket mer annorlunda jag mår. Ikväll fick jag t.o.m. tråkigt och lade mig på soffan och läste en bok.
Jag har mer tid för familj och mig själv.

Men sen blev jag ikväll att tänka på hur jobbig jag var 2013, blev då och tänka på den här studien om elittränare.
Att bli utbränd som ledare är inte att ett krav på att vara elittränare utan det räcker med att man är engagerad och brinner verkligen för det man gör. Jag känner nu att jag banne mig är på banan igen och har hittat mig själv igen.
Jag får min känsla hur jag var före 2011 då jag gillade läget mer och var mer harmonisk och hade betydligt bättre tålamod. Nu känner jag igen mig mer igen. Och det är en skön känsla, kan jag lova er.
Nu gäller det för mig att hålla mig här och inte falla i frestelsen att ta på mig mer. För det är ju så svårt att säga nej. Så gäller att fundera hinner jag med det ? Och orkar jag med det ?


Göte chillar på soffan
 

Mycket simprat

Om en timme sätter jag mig i bilen för att fara till Stockholm på tränarkurs. Jag går ungdomstränarkurs i simning och skall gå kurs nu lördag och söndag. Det är andra av tre helger som kursen är nu och det är intressanta ämnen som diskuteras där och eftersom simning är ett stort intresse för mig så flyger tiden iväg. Sen så är jag ju inte ensam om att gilla simning där så det blir en hel del simprat för mig i helgen.

Ha det bra

Jag har bestämt mig

För ett tag sen så fick jag rådet att lyssna lite mer på mig själv och inte bara bry mig om alla andra. Jag stressade på av och an och och kände att jag var i en svacka.
Jag började då fundera på att vad tar min tid från det som jag bryr mig mest om, nämligen famljen.
För visst skulle man ju gärna vara hemma mer med familjen. Och det som tar mest av min tid så är ju simningen. Mina simmare har 6 timmar träning / vecka och mesta dels är jag ju där själv. Så jag började fundera att skall jag hålla på att fortsätta med simningen i den här skalan som jag håller på nu ? För med planering och allt så blir det 10-12 timmar i veckan som går åt att planera simföreningens verksamhet samt mina egna simmares utveckling.
Jag pratade med frun och vissa av mina vänner. Men det som de frågade mig då var att vad skulle jag göra istället, och skulle jag må lika bra av det?
Nå visst familjen mår jag bra av, men saknaden av simningen skulle nog bli stor. Just frågan om simningens vara eller inte vara blev mer aktuell när jag fick en inbjudan till en simtränarkurs som jag länge velat gå.
Efter mycket funderande så kommer jag nu att fortsätta åtminstone i 1½ år till som tränare för de här simmarna, men mer troligt att jag försöker träna dem i 2½ år till.
Simningen ger mig något oerhört att träffa dessa trevliga simmare jag har, men det intressanta är vilka förebilder dessa 10-15 åringar är för min 5 -årige son Johannes. Som han pratar om dem och vilken lycka det är för honom när han får vara med när de är och tränar eller tävlar.
Så just att sonen ser upp till dessa personer och att han tycker om att pappa är och tränar dessa simmare så blev till slut det avgörande att jag kommer att satsa på att vara simtränare ett bra tag till.
Ha det så bra.