Ingen skall behöva uppleva med att se sina barn hamna in i ett missbruk.

Sitter på föreningen Fri Från Narkotikas seminarie. Det är nu fjärde året som föreningen Fri Från Narkotikas arrangerar sitt seminarie.
Idag var det en speciell dag, det är första gången idag som det kommer ut i offentligheten om en ungdom som jag jobbade med tidigare när jag var fältare.
Om man kan kalla det case från min tid som fältare.
Det har nämnts tidigare den här tjejen och att jag jobbat med henne, men då är det hennes familj som nämnt det.
Vad som är så speciellt med den här tjejen jämfört med de andra hundratals ungdomar jag jobbat med så är att Linda inte finns med oss längre. Hon tog livet av sig i februari 2007.

Jag har ju tystnadsplikt som fältare men det här gjorde jag på de anhörigas begäran där jag berättade  om Linda. Inte vad vi sagt utan om Linda.
Jag glömmer aldrig den dagen när jag fick samtalet om Lindas död, jag låg i sängen och bara grät efteråt.
Efter det har jag många gånger funderat på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda. Jag kommer inte på något för jag och min kollega fick henne att sluta då.

Men det jag reflekterat på är att varför slutar myndigheter och andra som jobbar med ungdomar att sluta jobba med ungdomarna när det går bra för de unga ?
Jag har gjort det också för då är ju allt frid och fröjd.
Men de här arbetarna är ju betydelsefulla för ungdomarna och sen när det går bra så slutar kontakten, vad gör man då för att få kontakt med ungdomsarbetarna igen ?
Nu är jag inte säker på att det är så det är idag, men tidigare var det så på många ställen.
Betydelsefulla personer slutar inte att vara betydelsefulla bara för att det går bra för en.

Idag nu så var det en film om Linda som jag var med i. Filmen berörde mig enormt och den väckte mig ur min tro att det är bättre nu.
Jag har idag gråtit på bio Savoy när jag såg filmen, och jag har tänkt att jag vill banne mig inte att flera skall behöva uppleva det Lindas anhöriga upplevt.
De skall inte behöva känna sin maktlöshet som man gör idag om missbrukaren är över 18 år.
Jag har jobbat för tvångsvård men vi är för få..
Vi är för få som vill det.

Att jobba med att förhindra att fler unga far illa så behöver det jobbas i god tid. I förskola, grundskola med bl.a. mobbing- och skolkplaner.
Barn skall känna sig trygga i sim omgivning.
Men om det redan gått illa så behöver man komma in i ett tidigt skede, gärna redan i förälskelsefasen och då blir det tyvärr mot deras vilja.
Jag vet att det finns folk som jobbar med missbruk som säger att man måste vänta tills den som missbrukar är tillräckligt motiverad.
Familj och andra skall inte behöva vänta på att deras barn/ släkt skall bli motiverad till vård.
Ett liv går inte i repris därför skall man in tidigt och agera vare sig ungdomen vill eller inte.

Barn och ungdoms idrott

Igår säkrade det åländska fotbollslaget Åland United FM guld i fotboll och på facebook igår fanns det kommentarer som 
".... man kan inte i en evighet köpa in spelare, man måste fostra egna"
" men när inte tjejerna vill så kan man inte tvinga dem heller"
" ni borde ta reda på är VARFÖR d har blivit som d blivit, för bara för några år sedan så var ÅU uppbyggt på egna produkter + några förstärkningar "

Det som är med fotboll att man måste få ihop ett lag d.v.s. 11 spelare + avbytare så truppen bör väl vara upp till 20 unga som vill satsa. Får man ihop det på Åland idag ?
Jag tror att skall Åland ha lag i högsta serien så behöver man få in majoritet av spelare utifrån. För jag tror inte man hittar 20 - 30 åländska flickor som vill satsa elit. Sen är frågan att när skall man satsa elit i fotboll ? För den delen tror jag även fotbollen har svårt att hitta 20 - 30 pojkar som vill satsa för att bli spelare på mästerskapsserie nivå.
Jag tror att hos flera dagens unga så är det viktigare att vara med och ha kul än att bli så bra som möjligt.
Det är viktigare att vara med men helst utan krav.

Överhuvud taget så har jag märkt att det är svårt att få unga vilja tävla. Jag har tränat simmare i 21 år tror jag det är nu, och det jag märker nu att flickor och pojkar nog kan träna men vill inte tävla.
Vi har något inom åländsk simning som heter Utmanaren där man tävlar mot sig själv och skall förbättra sina tider. Det går bra att vara med i. Men att fara bort och tävla mot andra är inte alls lika attraktivt bland åländska flickor och pojkar i 11-12 års åldern.
Nu tar jag inge stress över det men det som gör mig lite orolig att är självkänslan lägre och pressen att prestera högre hos åländska barn än andra ?
Har vi skapat ett prestations samhälle där det är viktigt att prestera bra och kan man inte det så skall man inte vara med och tävla ? 

Jag tycker att med erfarenhet under dessa år har jag blivit en ganska bra och psykologisk tränare, vilket gör att jag tror att de flesta av våra unga simmare känner sig trygga. Men ändå vill de inte tävla. Och vissa av dem är riktigt lovande.
Men vad är det som gör att fler barn idag inte vill tävla ? De här 11-12 åringarna har inga bekymmer att fara och  träna 3 gånger i veckan men tävla vill de inte.
Det här tror jag finns hos fler idrotter och börjar man lägga press på dem att tävla så slutar de.
Jag vet själv om en kille i höstadieåldern som tränar i en av mina grupper som inte ville tävla då och inte rymdes med i förening här på Åland just därför.
Men han måste ju ändå ha rätt till att träna.

Är inte meningen med att hålla på med idrott att få göra det på sina villkor och inte på ledarens eller föräldrars ?

Anförande om landskapsregeringens meddelande om halvårsredogörelse över budgetförverkligande år 2013.

Igår debattera vi lagtinget Landskapsregeringens meddelande angående"halvårsredogörelse över budgetförverkligande år 2013".
Och här kommer mitt anförande:

Talman

Nu då så har vi tagit del av halvårsredogörelsen när vi skulle ta del av den så fundera jag, vilken nytta har vi av att debattera denna halvårsredogörelse förutom att det kommer att bli intressant debatt och vissa får slå sig för bröstet och säga vad var det vi sa, och vissa får tillfälle att säga” ni andra hade fel och man sen kanske får en rubrik om man har varit tillräckligt hård i orden”.

Men jag hade fel för det har varit en konstruktiv debattVisst är det ju så att vi har en tuff period framför oss och man måste ändra en politisk väg inom vissa områden. Men nu skall jag lite kommentera vissa delar ur denna halvårsredogörelse.

Vi har ett mål att jobba för att få en budget i balans till 2015 och det är för att man skall slippa gå till banken med hatten i handen och låna pengar till drift. Det är nog inget som någon i den här salen vill, för jag hoppas vare sig man är i opposition eller i regeringen, vill man Ålands bästa mer än att man ser en regering som inte lyckas nå sitt mål. För trots ändrade förutsättningar så jobbar man förhoppningsvis mot målet, men det är jobbiga beslut att ta på vägen.
Det är tuffa utmaningar och obekväma beslut vi måste ta för att nå dessa mål. Men det får inte bli på alltför mycket bekostnad av vår välfärd, utan vi måste se till att vi har finansiellt utrymme för att trygga en god vård och skola.
Man pratar alltid om att ta med osthyveln men jag tror mer att vi nu måste se var vi kan kapa med vinkelslipen på vissa om råden medan vi behöver täta med fogmassa på vissa områden.

Ledamot Asumaa undra vart landet ligger och där kan jag säga att vicelantrådet var tydlig att vi nu alla måste hjälpas åt och ta vår ekonomiska situation på allvar. Och där förstår jag texten bättre än siffrorna.

På sid 3 så nämns det att ” att det finns ett utökat att satsa på utveckling och sysselsättningskapande åtgärder med behov av hjälp av utökad användning av penningautomatmedel.
För att nå mot målet så får man inte spara så att det blir kontraproduktivt, vi måste bibehålla kvalitén på just vård och utbildningsfrågor. Framför allt ser jag här utbildningsfrågorna som att man skär ner budgeten så att kvalitén och framför allt stöd till eleverna blir lidande.Som jag nämnde här nyss om att ha penningautomatmedel till sysselsättningsskapande åtgärder är bra men glöm inte om resurser om att ge hjälp åt dem som ännu är kvar i studier och kan behöva hjälp att fullfölja sina studier.
För vi kan inte blunda att man gjort omstrukturer inom gymnasialutbildningen att bl.a. förlänga lektioner så gör att det är fler som har problem att ta till sig och klara av dagens utbildningssystem.
Här behöver vi se långsiktigt och våga ge mer stöd till dem som har det tufft i sin gymnasialutbildning. Att spara på dessa så en alltför kortsiktig politik.

Talman under rubriken överföringsutgifter så nämns det om landskapsandelarna och här är nog något vi kanske borde börja se på ett nytt koncept. Kanske det är så att vi bör se på kanske mer på ett eget skatteuttag än hur befolknings- och bosättningsstruktur ser ut. Har man råd att ha en kommunalskatt på 16-17 % procent så kanske man inte är i lika stort behov av landskapsandelar heller som en kommun som ligger på 19 %
Här borde man fundera vad syftet är med landskapsandelarna? Är det att hjälpa kommunerna att finnas kvar och klara av sina åttaganden eller om det är att man skall kunna tävla om vem som har den lägsta skatteprocenten. Man ser ju också hur t.ex. samfundsskatten påverkar positivt för vissa kommuner.
Ledamot Runar Karlsson sa att Landskapsandelarna för de sociala stigit med över 100 %
Det ledamot Runar Karlsson där glömde att nämna med den reformen tog då landskapet över det ekonomiska ansvaret genom att man finansierar områden som missbrukarvården, barnskydd, och specialomsorg åt kommunerna i sin helhet genom det nya landskapsandelssystemet som förändrades 2007.
Den ändringen man gjorde då rädda många kommuners ekonomi.
Men jag personligen välkomnar en översyn av landskapsandelssystemet.

Här i talarstolen har det debatterats om avgiftshöjningar inom ÅHS, vara eller icke vara. För min del tycker jag att det räcker nu.Från 2006 så har avgiften t.ex. primärvården höjts från 18 euro 2006 till 25 euro nu. Det blir alltså 38 %. Det är en bra bit över inflationen.
Och det ansvar vi har anser jag skall vara en god och tillgänglig primärvård. Tillgänglig menar jag att man då skall ha råd att gå till läkare.Ledamot Runar Karlsson begärde om ett meddelande och prioriteringar för åländsk framtida sjukvård.
Det som kan vara nytt sen dess är väl att den privata sjukvården sjukvården har utvecklats och finns som ett alternativ till den offentliga sjukvården.

Under utbildningsavdelningen står det om att Konsumtionsavgifterna för Ålands Folkhögskola och Ålands musikinstitut följer budget och respektive anslag uppges vara rätt dimensionerade.
Kanske man i framtiden kan se ännu mer samarbete mellan våra skolor och att man bör se vad de olika skolorna har för resurser till elevernas behov.
Så är det nog inte idag tyvärr.

Till sist talman så kommer vi in på sysselsättningsfrämjande åtgärder och visst kan jag erkänna det sticker i ögonen lite när man ser att det finns pengar över till sysselsättningsfrämjande åtgärder medan det kommer att bli dyrt med arbetslöshetersättningar och går rejält över budget. Jag inledde om att nämna att säga orden ” vad var det vi sa” nu får jag tyvärr säga
                 - vad var det jag sa !! Jag har haft lite debatter med minister Karlström om det här och mitt projekt jag föreslog om ” 100 nya jobb ”.
Det var inget minister Karlström tyckte om och visst är vi idologiskt ifrån varandra.
Här kunde vi kommit in med tidigare åtgärder som kanske svider nu men skulle betalat sig på sikt. Att jobba med ett förändringsbeteende tar tid och man behöver tålamod.
Sådant arbete är inget daltande utan stödtågärder.

Talman att vända på ett samhälle som Åland ekonomiskt tar tid, den här regeringen har börjat ett politiskt arbete med förändringar och det tar tid innan resultaten är på rätt spår, men man är nu på rätt väg. Så med rätt prioriteringar så kommer vi att få Åland på rätt kurs även ekonomiskt men då måste vi också se att det är ett Åland som har en hållbar välfärd även om 10 år. Så när vi gör våra inbesparingar behöver också se vad det har för konsekvenser lånsiktigt.

Tvärr var det inte många ledamöter som var kvar när jag höll det 17.30-tiden men det viktiga är att jag sagt och att det är mitt sätt att påverka.
Det är därför jag är invald i lagtinget att vara med och påverka.

Var en som sa igår " måste du upp och prata om allt" men varför skulle jag inte upp och debattera. Det är en av mina möjlighet att påverka landskapsregeringens arbete.
Det andra är att lobba i det tysta som jag ändå tycker jag gör framgångsrikt men på det söttet viner jag inga röster brukar min fru säga :-)

Tack och hej. 

Jobbiga beslut kommer att måsta tas.

Idag sätter vi igång en ca 2 veckor " lång " pleniperiod. Vi jobbar ju i utskott utanför pleniperioden så helt lediga är vi ju inte utanför den.
Men det kommer att bli en hel del debatt under de här veckorna och då främst om den ansträngda ekonomin som Ålands Landskapsregering nu står inför.
Och vi måste se allvarligt på vår ekonomiska sitaution.
Men jag ser att det är strukturella förändringar som behövs.
Jag läste på facebook om en lagtingsledamot som sitter i ÅHS styrelse ville att man skall justera budgethöjningar inom ÅHS med avgiftshöjninmgar.
Åhåjaja det var nog ett sätt att tänka det också.

Förslaget i ÅHS styrelse var enligt följande, "ÅHS inkomster för patientavgifterna stegvis under 2015 och 2016 höjs, så att de når 2006-års nivå i dagens penningvärde".

Lite suddar man till det att vad menar med att avgiftshöjningarna och inflationen så har jag förstått att penningvärdet från 2006 --> 2013 skulle vara 10,3 %. Eftersom jag satt i ÅHS styrelse 2006 när vi sänkte avgifterna så har jag 2006 års avgifter kvar.

De var då: 

 - läkarbesök på primärvårdsmottagning 18 euro (idag kostar det 25 euro).

 - Besök på akutmottagningen 27 euro ( idag 40 euro)

- Besök hos vårdepersonal 8 euro per gång ( ( idag kostar det 10 euro om det är beräknat att besöket tr mindre än 30 minuter, annars kostar det 20 euro).

               Så skall man  komma till 2006 års klientavgifter skulle innebära rejäla avgiftssänkningar. Så besöket hos primärvården har alltså stigit med 38%  jämfört med inflationen på 10,3%.

Så att justera vår budget bör vi hitta på andra sätt än att höja våra ÅHS avgifter.

Tror det var våren 2007 som jag sa i Ålands lagting där vi debatterade ÅHS att vi måste kanske se vad skall vi ha för specialistvård på Åland ?

Skall vi ha alla enheter som vi har idag ?

Det viktiga för mig är att vi skall en god och tillgänglig primärvård.

 

Jag nämnde tidigare om strukturförändringar och här behöver vi nog se vad är landskapets uppgifter och vad kan man lägga ut på t.ex. 3:dje sektorn.

Så istället för att se på vad våra medborgare skall betala i höjda avgifter så måste vi på allavra göra de obekväma besluten om t.ex. att skall landskapet bedriva skärgårdstrafiken eller skall man ansvara för att den existerar genom upphandling och privat drift ?

 

Det här är funderingar som jag nu i höst kommer att ställas inför. Jag kommer att tvingas ta obekväma beslut som kommer att försämra för folk men jag kommer inte att vilja ta beslut som försämrar för sådana som redan har det kämpigt.

Jag vill inte heller att vår skola skall tvingas till sämre standard än vad den är idag p.g.a. ekonomiska inbesparingar.

Läste i tidningen att en lagtingsledamot så att det räcker inte med vackra ord, och det stämmer. Men däremot så¨måste vi nog se vem kan vi försämra för. Vem har råd med försämring ?

De sjuka och de med låga inkomster har redan fått bidra med sin del. Nu är det andra som bidra med sin del.

 

Jag är en stolt skattebetalare men jag kommer nu att sätta krav på vart de går.

 

Sen får vi inte att glömma att efter man tagit de obekväma besluten så kommer man mot bättre tider. Så bara att jobba för vår framtid.

 

Ha det bra

 

 

 

Man kan inte snåla in på vår framtid.

Jag märkte senaste helg när jag var ut på en ölfestival att vara politiker på Åland så är man inte populär just nu.
Om just den här negativa attityden som jag upplevde beror att messen som man kan messa till våra tidningar eller om det är ekonmin och de obekväma beslut vi måste ta för få vända på skutan för att jobba med en ekonomi i balans.

Ålands ekonomi är som sagt just nu inte så bra, och vi har stora utmaningar framför oss. Tyvärr måste man ju säga att Finlands ekonomi är ännu sämre än vår och det bidrar till att klumpsumman blir mycket sämre än vad vi förutsett.

Våren 2013 har jag mått riktigt skit om jag skriver som det är.Och det är för att jag varit orolig vad som skall hända om dem som jag bryr mig mest om, nämligen ungdomarna.
Jag har varit riktigt orolig över vad har vi råd med för gymnasialutbildning och hur kommer det att se ut den här hösten med studieplatser?

Nu verkar det som det har stabiliserat sig och de som vill får en studieplats, men oj vilka domedags ord man fick höra.
Visserligen har alla som vill nu studieplats, men för det så tror jag inte vi kan säga att vi har en bra skola just nu.
Vi bör få en bättre grundskola och en bättre gymnasieskola än vad vi har idag.

Grundskolan så är jag kritisk till att grundskolorna idag släpper ut elever som egentligen inte har kunskap för att börja gymnasialstadiet.
Skolorna ger s.k. nåde femmor för att ” bli av ” med de jobbiga eleverna.

Gymnasialskolan på Åland har varit riktigt bra, men man bantar ner budgeten så mycket att man inte har råd att bedriva en kvalitativ skola.

I våras skrev jag ett brev till finans, närings, utbildnings och socialministern om att vi nu ekonomiskt bantar bort många ungdomars framtid – nämligen de som har svårt i skolan och de unga som mår dåligt.
Därför föreslog att man skulle gå in med att stöda bl.a. gymnasialskola, psykiatrin och AMS med extra pengar för att de skall få resurser att hjälpa våra unga att de skall få den hjälp den behöver. Och att man skulle ta de pengarna från PAF.
Tyvärr har jag inte fått någon respons på mitt brev.

Men jag vill fortfarande att har vi en stor kassa med många många miljoner i så behöver vi nog kunna ta lite därifrån och sätta in resurser, så att inte vissa unga faller emellan.
Att få fler som hamnar i ett utanförskap så kostar mer långsiktigt. Därför behöver vi gå in med åtgärder där nu.
Här sparar vi fel saker just nu tyvärr.

 

Det är nog simtränare jag vill vara.

Det är bara att inse " jag kan inte sluta med simningen " den idrotten är beroendeframkallande för mig.
När jag var med och startade SIF simning 2005 så sa jag att jag ger det till 2013, sen skall jag se vad mina barn väljer för idrott. Håller de inte på med simning så lägger jag nog av som simledare och engagerar mig mer i mitt barns idrott.
Nu är det 2013 och höst, Johannes ( vår äldsta son ) spelar fotboll och yngsta har inte hittat något han vill göra.
Så därför borde jag lägga av med simningen om jag skall hålla det jag sa för 8 ½ år sedan. Nå nu har jag märkt att Johannes inte vill ha mig så involverad inom fotbollen och då kan jag fortsätta med simningen.
Jag har nu ca 20 simmare jag kommer att träna och de yngsta är 10 och sen är det upp till elitsatsande Erica då.
Fokus kommer att vara på att de yngre simmare och att ge åländsk simning en bra återväxt.
Sen fokusen är ju också på att få ekonomin att gå ihop för den lilla föreningen jag är med och driver.
På de senaste åren så har de kommunala bidragen från kommunen minskat rejält. mycket beroende för kommunens ekonomi.
Och genom att ÅID simutskott beslutat att inte bedriva träning utan lägger det på föreningarna så´det betyder då att vår lilla förening som får runt 4200 euro i bidrag också skall ha möjlighet att ge simmare som vill satsa den möjligheten - vansinne.
Jag fick ett samtal från en svensk förening om jag med mina simmare ville komma med dem och en annan förening på ett s.k. uppstartläger vilket innebär att fara på ett läger i augusti och träna för att komma igång för säsongen.
Jag måste tacka nej för föreningen har inte råd :-(
Tråkigt måste jag säga.
Så mycket timmar går till att fundera hur man skulle få in runt 4000 till. Då skulle jag sova lugnare.
Däremot så blir det att fundera på att är det värt ? Fortsätter pengarna att minska så är det ingen vits att fortsätta att föreningen levande.
Då lägger jag av i alla fall, för en sådan här sommar vill jag inte ha igen där jag mest går och funderar på hur skall jag få pengarna att räcka.
Jag vill ju helst vara simtränare och inte en föreningsadministratör vilket jag känner mig som nu.
Men om en vecka får jag sätta igång med simträningar igen och det är det jag trivs bäst med och då känns nog allt bättre.
Ha det bra.

Styrkan och kunskapen sitter hos näringslivet inte politikerna.

Trots min första semesterdag så kan jag inte idag hålla mig från att blogga. Visserligen har det inte varit så mycket aktivitet på senare tid. Men nu kom tid och inspiration.

När jag vaknade ute på bänken idag så höll sommarpanelen på i radio Åland och där diskuterades det om att ha något liknande Almedalsvecka på Åland och det där har jag funderat en hel del på.

Sommaren 2010 var jag på Almedalsveckan och blev jätteimponerad av arrangemanget. Framför allt imponerades jag av utbudet av alla föreläsningar som fanns där. Nå det blogga jag om för 3 år sedan så det är länge sedan.
Men det jag inte tror jag skrev om då är hur vi skall göra en likadan vecka på Åland.
Om jag känner historien rätt så börja Almedalsveckan med Olof Palme som stod på ett lastbilsflak och sedan växt efter det.
Nå nu tror jag inte Åland är tillräckligt stort för att även om det börjar politiskt i liten skala så behöver man inte ha den där stora lobbyismen som man måste ha i Sverige, utan man ringer ministern, kanske stöter på den på stan och skäller lite. Eller så messar man tidningarnas messa spalt så är det oftast i rullning på ett eller annat sätt.
Förresten är inte respekten för politiker tillräckligt stor för att politikerna skulle få igång det. Det prövades i lite skala här tidigare både med " palaver i parken " och sen på torget men det dog tyvärr ut. Och där var det kanske att partierna inte heller var tillräckligt ambitiösa.

Däremot så tyckte jag vår egen lilla penningko hade något bra på G. Nämligen penningautomatföreningen PAF som tillsammans med Ålands näringsliv tror jag det var hade någonting på gång i samband med den internationella beachvolley turneringen PAF Open som hölls på Åland tidigare.
Tror det var sommaren 2011 som det var olika föreläsningar och möten under veckan som PAF höll PAF Open här på Åland. Under den veckan så var det toppar från det nordiska näringslivset här, kändisar som var inbjudna av PAF och spelade pokerturnering. Det här skulle man fortsatt med så skulle det här kunnat bli bra. Istället nu så la man ner beachvolleyturneringen och embryot av något stort dog ut istället.

Jag är helt övertygad att skall vi få något som ens skall påminna om det Almedalsveckan är idag så behöver näringslivet vara med och jag tror också PAF bör vara med både sin organisatoriska och ekonomiska styrka.

Nu funderar säkert att kan man starta något sådant här med spelpengar ? Helt klart kan man det. Spelpengar finansierar ju i stort sett all idrottsverksamhet på Åland samt i Finland och Sverige.

Men skall man få igång något sådan här så skall näringslivet starta upp med seminarier, PAF kommer in med kapital och t.ex. beachvolley- eller tennisturnering som Alandia Top Show tidigare framgångsrikt hållit. Så att det lockar publik utifrån också. Men skall det bli något stort på sikt så bör nog näringslivet hålla i det för de har styrkan ekonomiskt, kontakterna och den långsiktiga kunskapen. Tyvärr så sitter de åländska partierna inte på mycket av de tidigare nämnda. Och sådant här skall nog inte Ålands landskapsregering hålla i.

Ha det fint i solen.