Förra veckan var jag på semster och sen när jag kom och läste tidningar så läste jag då att missbrukarvårdens verksamhetsledare hade "sågat" drogparlamentariska gruppens förslag om att utreda möjligheten till tvångsvård för missbrukare.Frågan om tvångsvård är något som förra regeringen bestående av FS, Socialdemokraterna och centern lyfte upp. Bl.a. dåvarande socialminister Harriet Lindeman lyfte upp den här frågan med regeringen i Finland 2007.
Nu kritiseras förslaget av missbrukarvårdens verksamhetsledare där hon bl.a. säger att i de allra flesta fall hjälper ingenting med tvångsvård. Visst kan det ligga något i det. Men glöm inte bort dem tvångsvården verkligen kan hjälpa också. Med tvångsvården kan man få hjälp att avlägsna personen från sina missbrukskretsar och på så sätt ofrivilligt hamna in på en ”tillnyktring”. Tvångsvården löser inte allt, men kan vara till hjälp under en tid.
En fördel vi har på Åland, är att man framför allt genom bra förebyggande arbete kan, i ett tidigt stadium, få vetskap om personer som börjat missbruka narkotika. Lyckas man då få bort personen från det missbrukande umgänget under en längre tid så kan man ge möjlighet till den missbrukade personen att tänka efter. Då jag själv tidigare jobbade med ungdomar som missbruka kände jag att tvångsvård skulle varit till hjälp. Diskussioner fördes med den missbrukande ungdomen så återgick den tillbaks till sina missbrukande kompisar, som kanske sa ” varför skall du lyssna på Göte, han vet ju inget han har ju aldrig testat, så han vet ju inte vad han pratar om”. Och det är ju klart att då väger kompisarnas ord mer än vuxna personer i ens omgivning som vill att man skall sluta med drogerna.
Jag skulle gärna se tvångsvård som ett komplement för att få våra unga att sluta med sitt missbruk. Visst finns barnskyddslagen för de som är under 18 år men räcker den? Vad händer om ungdomen nyss fyllt 18 år och den är i förälskelsefasen eller nyss kommit in beroendefasen, och man vill avlägsna personen från det umgänge den då har? Jag tycker det är synd att när det nu när politikerna vill ges alkohol- och drogmottagningen fler redskap, att få våra åländska unga att sluta med sitt missbruk, så vill de inte ha den för att man ” i de allra flesta fall ingenting vinner med tvångsvård” – lite konstigt resonemang tycker jag. Jag har sett flera fall där det slutat riktigt bra där ungdomen mer eller mindre blivit tvingad till en tids ”rumsarrest”, visst har det sen blivit återfall men jag är ändå övertygad om arbetet under ”rumsarretsen” senare bidragit till att personen slutat. Men vi skall inte ge upp när återfallen kommer, tvärtom då skall vi vara där och visa att vi bryr oss.
Detta är mina tankar kring tvångsvården och jag kommer fortsätta jobba för att de skall vara obekvämt att missbruka narkotika, för jag har sett alltför många personer som fått men för livet, ja t.o.m. mist livet alltför tidigt där kanske tvångsvård kunde varit ett alternativ. Så låt oss därför se tvångsvården mer som ett alternativ än ett hot.
Ha det bra.
