Vill hjälpa andra i samma situation

Att man har många olika bloggläsare har jag märkt, vilket jag också uppskattar. Men de senaste veckorna har jag också ockå fått reda på att media läser mina inlägg. Det tycker jag är smickrande.

I förra veckan ringde en reporter från Ålandstidningen och berättade att han läst mitt inlägg om att jag fått diabetes och ville göra reportage om det.

Jag kan ju erkänna att när han ringde så var jag inte så intresserad av att ställa upp på intervjun samt att jag skulle ha en stressig vecka, så jag svarade att den veckan hinner jag inte utan ring mig nästa vecka.

Trodde att intresset skulle svalna och att de då skulle ta någon annan.

Orsaken till att jag inte ville ställa upp på intervjun var att jag inte vill framställas som bittert offer, som jag kanske framställde det själv i mitt inlägg 15/1.

Bitterheten då var ju riktad mot den privata sjukvården som jag tycker borde remitterat mig till diabetessköterskan tidigare så jag verkligen skulle förstått att jag hade fått typ2 diabetes.

Men samtalet från reportern kom och jag ställde upp. Jag ställde upp för att jag ville hjälpa andra i samma situation.

Jag ville också faktidskt få möjligheten att förtydliga att mitt arbete att ha varit med och påverkat samt utvecklat diabetesvården hände faktiskt före jag själv förstod att jag egentligen var drabbad av just diabetes.

Och faktiskt så är det med en viss stolthet som man vet att man varit med och tagit initativ till och genomfört livstilsmottagningen både genom ÅHS styrelse och lagtinget.

Men nu vet jag inte hur artikeln blir men bara att ha ett extra uppslag om diabetes tycker jag är bra av Ålandstidningen.

Och jag hoppas att med intervjun med mig så hoppas jag att man inser att om man är har fått reda på att man har bhögt socker att ta hjälp direkt. Det är inget som försvinner med kilona som jag trodde.

Men glupophagen fick att bli mindre trött och grinig.

Igår kväll innan jag somna så blev jag faktiskt och funder på vilken grinig typ med hastigt humör jag varit.

Jag säger inte att jag inte alls är det längre men i alla fall så är det mindre än tidigare:-)

Däremot så har många av mina vänner ibland fått sig en dos av min grinighet. Men det som jag imponerar mest är att samtliga av dem, så har jag kvar som vänner. Och de bevisar att de faktiskt är riktiga vänner.

Ha det så bra