fredag, februari 03, 2017

Swisssscch

Tänk vad snabbt jag hamnar in i min svaghet. En svaghet jag inte kan motstå. Jag säger jag skall försöka minska på det. Men jag stiger på det förbaskade bananskalet som jag kallar det och halkar tillbaks dit.
Det är simningen och att träna simmare som är min svaghet. Desto större utmaningar desto mer nördar jag mig ner i det. Så har det varit för mig nu de två senaste veckorna. Lite lugnare nu inom politiken och samtidigt får lite utmaningar inom simningen så halkar jag in och nördar mig ner i det.
Dels fick jag frågan om jag kunde hjälpa till lite med vissa av våra elitsimmare, och självklart svalde jag det betet. Samtidigt skall de unga simmare jag tränar fara och tävla utanför Åland för första gången på söndag.
Tur att jag har andra i min näromgivning som håller koll på mig och mina åtaganden inom t.ex. sinmingen.
Så vad som varit i mitt huvud de senaste veckorna är simningen.
Ärligt talat så tycker jag den åländska politiken just nu är rena rama sandlådan, där det är mer tjafs om personer än politik. Visst är det en viktig period just nu för den åländska självstyrelsen och vi åländska politiker borde tillsammans göra allt för att rädda vår självstyrelse som Finlands regering nu totalt nonchalerar.
Istället nu så tjafsas det om anmälningar hit och dit. Visa varandra respekt istället för att tjafsa om vad den ena är och inte är. Vi har ju nu "ledigt" från plenum och då kommer jag ägna tiden att fördjupa mig i lite olika frågor. Bl.a. utbildningsfrågor och elever med särskilda behov.  Så det skall jag försöka nörda ner mig i februari.

lördag, januari 14, 2017

Vad är det som händer egentligen ?

Jag är nu inne på mitt 11:e år som lagtingsledamot. Jag har varit stolt över att vara invald i Ålands lagting. Jag har tagit uppdraget ansvarsfullt och försökt jobba för det jag tror på. Jag har försökt vara respektfull och saklig i debatter,undvikit slänga käft alltför mycket utan försökt debattera sakfrågan.
Men framför allt så har jag valt att respektera mina kollegor i Ålands Lagting.
Men idag känns det som det all heder har farit.  Visst tycker jag att debatten ibland mer blivit att man letar efter felen hos andra än att få fram vad man själv tycker. Men det är sin sak. Men om man som lagtingsledamot börjar sprida falska rykten på sociala medier har det banne mig gått för lång. Det är inte värt en lagtingsledamot att börja med sådant. Inte någon egentligen har rätt sprida rykten om andra som inte stämmer.
Från ca 10 års ålder blev jag mobbad mina åt i mellanstadiet var hemska, värst var det till och från skolan som jag var rädd att möta de personerna som ville skrämma och jaga mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Tack och lov hade jag där en trygghet, nämligen simningen.
Vad har detta att göra med det jag inledde mitt blogginlägg med ?

Min tanke att - kan fan inte vuxna bete sig mot varandra, varför gnäller vi då på barnen? Det barnen gör är "bara" ju en bris av vad som händer på t.ex. facebook. Nå kanske inte för även mobbingen bland barnen har blivit värre på senare tid har jag förstått. Om någon skulle välja att göra det t.ex. mot mig,tänker någon då på hur mina barn skulle ta det ? Jag har en son som är på facebook skall jag vara rädd där att det skall spridas osanningar om mig där för att inte andra vuxna tycker om mig. Jag har facebook som en social grej där, Ja vissa tycker t.o.m. jag är rätt så tråkig eftersom jag har så lite politik där utan mest har bilder på bullar och annat som jag tycker ger positiv energi. Jag vill dela med mig av det positiva för att glädja folk. Varför har vi idag ett samhälle där man förlöjligar och förolämpar folk. Okej att man lite småjäklas med folk, det kan ju vara roligt på ett sätt. Men när folk börjar prata om förtal och ärekränkning så har det banne mig gått för långt.

Och börjar man sprida så felaktiga saker som det nu görs så har det för långt. Att man så avsiktligt vill skada en person, familj och anhöriga på det sättet är för jäkligt milt sagt. Ännu värre om man gör det som en lagtingsledamot. Nu är jag ju en som inte är drabbad av sånt här som jag vet om. Visst har jag hört folk sagt vad de tycker om mig. Jag kommer ihåg när det var som värst i kommunen och skitsnacket kom till min mor och hur hon mådde då. Men det var ju vanligt hederligt skitsnack. Men nu har banne mig lågvatten nivån gått för lågt. Kan man inte tänka vad det får konsekvenser om sprider runt felaktigheter eller vill man skada en person och dess nära så mycket ?
Nu vill jag förtydliga att det som fick mig att skriva inlägget är inte att jag blivit drabbad utan en person som jag respekterar mycket. Och det är inte bara hon, utan även hennes familj måsr säkert dåligt av sådant här.

Okej jag älskar inte hela världen och visst finns det folk som har svårare med, men jag skall ändå kunna jobba och samarbeta med dem. Det försöker jag lära barnen att man kan inte älska alla men man skall respektera varandra.
Men nu undrar jag om jag tänkte fel med det? Om en person vill andra så illa att man sprider vansinniga rykten som ger rubriker i media och anhöriga måste läsa rykten även om det inte sanna.
Då funderar jag att skall jag verkligen visa respekt för den personen? Är det rätt av mig? Vi pratar här hemma ofta om den gyllene regeln att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Så kanske man inte då vill ha respekt tillbaks?

Jag brukar ibland googla ordspråk och ikväll fastna jag för följande som jag avslutar detta blogginlägg med
Det bästa du kan ge din fiende är förlåtelse;till din motståndare, tålamod; till en vän, hjärta; till ditt barn, ett gott föredöme; till din far, respekt; till din mor, ett uppförande som gör henne stolt över dig; till dig själv, respekt; till alla människor, mänsklig kärlek.

torsdag, januari 12, 2017

Jag är inte tillräckligt insatt i den frågan.

Fick en fråga när jag gick på stan idag " varför hade du Göte inte skrivit under insändaren som var om Pommern häromdagen ? " Svagt av mig tyckte den personen. ( Du kan läsa insändaren här )
För att förtydliga så har jag valt att  inte engagera och tycka till om saker som beslutas om i andra kommuner, jag vet hur mycket jobb det är att sätta sig in i frågor, och medias rapportering brukar inte vara alltför objektiva.
Därför måste man samla in mer information om man verkligen sätta sig in i frågan.
Därför har jag valt att det är Mariehamns sak att bestämma om nitar eller stål. Torrdocka eller låta den flyta fritt.
En liten frustration från min sida har varit när man i Lagtinget måste ha debatt om den hur mycket landskapet skall ge i bidrag med nu PAF medel. För då är det lätt att man går in i detaljer igen om hur man skall renovera eller förvara Pommern.
Min fråga om det är att skall man ge Mariehamn pengar eller inte, sen har jag väl sagt att man inte kan villkora pengarna.
Nå nu har Ålands Lagting beslutat om att ge PAF pengar för det. Och det är ok för mig. Men däremot om stridigheterna i Mariehamn så tänker jag inte blanda mig in i. För det är ändå sen Mariehamns Fullmäktige som beslutar om det slutligen.
Det är också Mariehamns förtroendevalda ( styrelse eller Fullmäktige) som tillsatt byggnadskommittéen som skall komma med förslget.

Sen om den delen i insändaren att man skall se över möjligheterna att bygga ett mindre fartygsvarv på landskapets mark i Möckelö så blir jag mer engagerad  för där ligger avgörandet mer i mina händer. Där ser jag möjligheter att göra ett visst jobb i ett eget varv än att måsta t.ex. köra våra skärgårdsfärjor till Åbo när vi skulle istället kunna stödja åländskt att göra det. Men då måste det finnas förutsättningar för det.

Så jag kan erkänna att jag är inte tillräckligt insatt i om att bestämma om vad som är bäst för Pommern och inte att förglömma det maritima kulturarvet. När man beslutar om det så måste man tänka på det också.
Det finns ordspråket "Det finns mycket duktigt folk, men det är få som kan något." I den här frågan vill många kunna men är det kunskap eller att man tror sig veta.  Nå här valde jag att inte skriva på den insändaren.

Så visst har jag åsikter. Att planera och bestämma vad vi skall göra med Möckelö området. Och att man måste värna om det maritima kulturarvet. Men jag får ändå sen inte vara med och ta besluten kring det. Därför får Mariehamnarna ta ansvar för sina beslut.

Ha det bra.

tisdag, januari 10, 2017

Nytt år med nya möjligheter

Julhelg med en hel del vila och en hel del mat. Men framför allt har jag jobb vägrat. Jag har undvikit att mellan den 22.12 fram till 2 december undvikit att gå in och kolla mailen. Efter en extremt hektisk höst så behövde jag ladda batterierna. Visserligen blev jag provocerad (😊) till att svara på en insändare angående en drogdebatt som varit. Nu har jag försökt avsluta den debatten på nytt för jag har nog fått fram var jag står i den frågan. Även om man vill missförstå eller skriva saker som inte stämmer. Kanske ger lite synpunkter här på bloggen istället.
Nu under 2017 så får jag fortsätta jobba med att ta fram det nya missbruksprogrammet som skall tas fram. Okej egentligen heter det ANDTS politikt program och nu vet jag att det är ett nytt program på G. Kanske inte programmet behöver göras om så mycket jämfört med det tidigare, men vi behöver definitivt säga vad vi vill i dessa frågor.
           2017 kommer också bli det stora året med kommunreform och händelserna kring det. Så där har jag nu förhoppningar att vi kommer framåt. Visst beror det på vad det åländska folket sagt i den utredning som gjordes i höstas. Men jag tror de säger att vi vill ha färre kommuner och sen jobbar efter det. Men det är i slutet av februari som ÅSUB;s presentation blir offentlig om jag minns rätt.  Så spännade tider. Var igår och hämtade lite material att läsa om utredningar som gjorts om konsultfirman PWC:s reflektioner kring Åland och behov av kommunutredning. Återkommer med all säkerhet om drogpolitiken här också.
          Sunds kommun där jag är kommunstyrelsens ordförande så blir det en hel del jobb under 2017. Flyktingfamiljen kommer i vinter och viktigt att de får en bra integration i vår kommun. Sen är det en hel del jobb om kommunstruktur och kommunernas socialtjänst som kommer att hända som berör vår kommun. Så nog kommer jag att ha jobb under 2017 i kommunen också.

Så 2017 är det en hel del jobb även detta år. Jag tror det är ett år som kommer att hända för Åland. Vi har också problem med Finlands regering och deras sätt att köra över Ålands självstyrelse, Så nu har vi 2017 framför oss. Ett år jag hoppas på med mer balans med jobb, simning och familj. Jag vill ha ett år där jag hinner även träna mer för att få balans på allt. Jag vill också önska dig ett ett gott 2017 och tänk på att ta vara på dig själv. Och kom ihåg " Framgång är inte nyckel till lycka. Lycka är nyckeln till framgång".

torsdag, december 22, 2016

Vart är vi på väg ?

Läser i media om den politiska kampen i stan, om det skall vara filmkamera i högstadieskolorna eller inte. Den politiska kampen som pågår där så tänker jag inte blanda mig i. Däremot så blir jag att fundera på vart har vi hamnat om det är så att vi har ett samhälle där vi fått ett Åland där vi ens diskuterar detta.
Vi ger signaler till våra barn i nedre tonåren att man måste ha kameror för att de skall känna sig trygga i skolan.
När hamnade vi att man kommer till de här diskussionerna ?

Jag vill att barnen skall känna sig trygga men i skolan men tryggar vi det med filmkamera ? Man får inte bort mobbingen för den sker ju mestadels verbalt. Så är det för det fysiska våldet som man vill komma åt ? Nå nu jag skall inte blanda mig i om rätt eller fel med filmkamera i högstadieskolan. Och jag hoppas inte behöver ta och diskutera det i Norra Ålands Högstadiedistrikt styrelse där jag sitter.

Jag är mest oroad över att vi har ett sådant samhälle att vi behöva göra det för våra barn och att de skall ska känna sig trygga i skolan.
Där tror jag vi vuxna behöver se oss i spegeln och fundera om hur vi behandlar våra medmänniskor.

Hoppas vi nu tänker på det under julen att behandla varandra med respekt.

Ha det bra vänner.

torsdag, december 15, 2016

Gruppanförande om Finans- och näringsutskottets betänkande om budgetförslaget 2017

Har nyss haft ett gruppanförande för den socialdemokratiske lagtingsgruppen i Ålands Lagting om Finans- och näringsutskottets betänkande om budgetförslaget 2017.

Talman
Vi har nu behandlat Landskapets budgetförslag för 2017. Och jag kan konstatera att ett stöd för detta budgetförslag finns brett. Visst finns det reservationer till budgeten, men som jag ser det så är det en hel del att man håller med i sak och politiken utan mer åsikter om tillvägagångssättet. Som t.ex. jo politiken är bra men skulle vi få sitta vi rodret skulle vi göra så här. Och inget fel i det men man ser en förståelse för den ekonomiska situation som Åland befinner sig i. Då tänker jag inte nu i enbart 2017 års budget utan tänker över flera år. För med vårt ekonomiska system så är vi fast i Finlands ekonomi för hårt. 2013 kom det en vändpunkt för den åländska ekonomin. Efter hårda tider steg vårt BNP till 2,6 procent det var mycket tack vare det privata näringslivet som då hade då ett gott år och drog upp den totala BNP – trots att den offentliga sektorn då hade krympt. Enligt ÅSUB:s prognoser och preliminära beräkningar blev tillväxten 2,4 procent. Så med dagens finansieringssystem så är vi beroende av och i klorna av den ännu krypande finska ekonomin.
Även om man vill se en ljusning i horisonten så är det ändå statsskulder och annat så skymmer horisonten och ljusningen är ännu längre bort med den politik som nu bedrivs i Helsingfors.
Ja politiken i Helsingfors kan vi ju inte nu kalla för gynnsam för Åland, och det är bra att vi alla gör vårt för att förbättra relationen Helsingfors – Åland.  Sällan har jag väl känt en sådan nonchalans och brist på respekt för vår självstyrelse från Helsingfors som nu.
Man har väl aldrig heller hört sån besvikelse från ålänningar som nu för den finländska regeringen. Jag förstår vår åländska regerings dilemma att sätta ner foten samtidigt som man behöver förtydliga det ansvar som de har i Helsingfors för att respektera vår självstyrelse och ta ansvar för det svenska språket. Inget verkar ju vara heligt för regeringen i Helsingfors varken det är grundlagsberättigat eller inte.
Men jag vill ge vår regering vårt stöd från den socialdemokratiska lagtingsgruppen att jobba och kämpa vidare.
Kraften att kämpa vidare med att inse vilket ansvar den finländska regeringen har över Åland och för det svenska språket. Man ser nu en uppgivenhet när man upplever att det finns synpunkter om att man vill att Åland skall gå så långt att man t.o.m. skulle ha åländsk anställd personal vid ministerierna för att följa Ålands intresse. Med denna finländska regering, så kanske många orter borde ha intressebevakare vid ministerierna för att bevaka sina intresse för ingen sitter säker. Men det skall man inte behöva. Finlands regering är valda att bevara hela Finlands intressen.
Under många år har det diskuterats om hotet om det svenska språket i Finland. Och jag kan erkänna att jag inte varit orolig - förrän nu.
Jag har förmånen att få sitta med i Folktingets social- och hälsovårdsutskott och när jag satt där på ett möte 2 september så insåg jag att nu kommer regeringen i Helsingfors att köra över det svenska språket i och med jourreformen som nu pressats igenom  iriksdagen.
Så då direkt från mötet så mailade jag minister Walve om min oro över konsekvenserna det kan innebära för ålänningarna.
Fick då till svar att landskapsregeringen ingen ser någon oro för vår vården i Åbo då.
Jag hoppas de orden håller och att vi kan känna oss trygga. Min oros känsla är ännu inte lugnad för oron finns där med att vård- och landskapsreformen pressas igenom till vilket pris som helst.
Men talman trots det så är det Finlands regerings ansvar att kommunicera med oss på svenska och värna om att de svenska språkrättigheterna uppfylls.
Det är inget som vi skall ansvara för, utan man skall ka kräva att vår rätt igenom Finland är konstitutionellt tvåspråkigt med svenska som ett ”nationalspråk”.
Ålands lanskapsregering har också sitt ansvar med att lyfta upp språksituationen på Ålands och skall informera om läget.
Det gör man på olika sätt och ett av sätten att lyfta upp det så är
den utredning som språkrådet, har haft ÅSUB genomfört en undersökning om bl.a. språkbehov i det privata näringslivet.  
Så bästa vänner det är verkligen dags för riksdagen nu inser att Åland kan stå på egna ben bara man låter Åland växa ekonomiskt och ger det självstyrda Åland möjligheter stå på sina egna ben och inte att vi nu fortsätter betala för den finländska ekonomiska kräftgången. Ålands näringsliv mår bra och det gör att Åland nu har en stark ekonomi. Då skall vi få växa och inte vara begränsade av den svaga finländska ekonomin. Nu görs där reformer i Finland som avvecklar kommuner och gör kommunerna till tomma skal. Man kan väl säga att den finländska ekonomin är rätt så ihålig just nu.
Medan vi på Åland har en helt annan målsättning med politiken där man bl.a. vill stärka kommunerna. 
Däremot har Finland åtagit sig att säkerställa och garantera rätten till vårt svenska språk och det skall vi kräva. Även denna Helsingfors regering har ett Åland att värna om och se till dess intresse. Så bästa regering Katrin Sjögren, kraft att kämpa vidare för att vinna respekt för Ålands bästa trots en bristande respekt från Helsingfors.
För att avsluta denna del i mitt anförande så ger jag er följande vägkost
Aldrig har åländska kvinnor och män svikit sin stam och dess ära; ofärd oss hotat, men segervisst än frihetens arvsrätt vi bära.

Talman detta av mitt gruppanförande blev en hel del självstyrelsepolitik och det är väl så att det är nu det mest angelägna som kanske inte syns i euron och cent här i budgetförslaget, men är av betydande vikt för vår framtida ekonomi där kunde jag inte undgå att ha lite funderingar kring det.
Skall Åland växa skall vi ha ett Åland som mår bra och ålänningar som är stolta över. Ett Åland med bärkraftiga kommuner och en bra regionalpolitik. Det visar vi att vi har i denna regeringspolitik en politik som strävar mot mer ekonomiskt bärkraftiga kommuner och även en bra regionalpolitik med att främja näringslivets förutsättningar på landsbygd och i skärgård.
Att jobba med en bra konjukturpolitik är att få en jämn tillväxt. Det finns fördröjningar mellan åtgärd och effekt men vi ser på ÅSUB:s prognoser att det åländska näringslivet mår bra och behöver vi fortsätta att sträva i arbetet med. Åland är fantastiskt och speciellt, som ett litet samhälle så har vi många småföretag och där skiljer vi oss lite från våra närliggande regioner. Vi skall på Åland fortsätta främja ett blomstrande näringsliv, vi skall ge de förutsättningar att näringslivet forsätter bidra till en höjning av vårt BNP och att vi har en god sysselsättning.
Vårt näringsliv växer runt om i världen våra primärnäringar har hittat nya handelsområden och ser möjligheter. Det känns som vi ger dem de förutsättningar trots hot där man vill lägga ner verksamheter så har landskapsregeringen reagerat och agerat. Tack för det.
Talman det är bra att det tas på allvar och ser att vi jobbar med målet full sysselsättning och arbete åt alla. Just där ser vi från den socialdemokratiska lagtingsruppen att lyfta upp den satsning gjort mot den tidigare marginaliserade gruppen – nämligen de långtidsarbetslösa.
Talman som jag inledde mitt anförande så finns det ett brett stöd för detta budgetförslag och jag kan stå här lika länge till.

Men talman jag bryter av här och återkommer i ett nytt anförande där jag kommer att prata om socialpolitik, och landskapets olika verksamheterer som bl.a. polisen och ÅHS. Jag kommer också att lyfta upp diskussioner om barn med särskilda behov och den psykiska ohälsan vi har på Åland idag.

lördag, december 10, 2016

Viktigt med rätt sorts träning i rätt ålder.

Jag kan erkänna, skulle jag kunna välja skulle jag helst jobba med simning - om jag skulle kunna leva på det alltså. 
Hade tidigare ett erbjudande att få jobba som tränare i en simförening utanför Åland, men måste tacka nej av att jag satt på ett politiskt mandat som jag då jag satt fast i.
Jag kan erkänna att när jag har tråkigt så är det oftast simning jag tänker på och jobbar med.
Jag är nu inne på mitt 22 år som simtränare och brinner för det.
Jag har mycket funderingar hur man skall utveckla träningen för att få fram flera toppsimmare.
På Yle sporten gick den förra storsimmaren Antti Kasvio ut med lite kontroversiella uttalanden som t.ex.
  "Det här är inte motion utan idrott. Det ska inte vara roligt eller rättvist när man tar tid. Man är tvungen att klara av smärta"

Det som är det speciella att han tränar 10 - 12 åringar och vad är det viktiga för 10 - 12 åringar ? Man har vissa barn som är 11-12 år och år riktigt målmedvetna och vill träna hårt. Om de vill det skall man väl inte hindra dem från det. Men sen har man vissa som inte vill träna hårt utan kanske mer är med för det sociala. Alla skall rymmas inom idrotten och få träna på sina villkor.

Min åsikt är väl att i åldern 10 - 12 år så är det pedagogiska viktiga. Att man som barn lär sig om varför man idrottar och vad krävs det för att nå toppen. Jag har sett simmare som 11-12 år börjar köra morgonträning, tar idrotten på sådant allvar att de gråter när de inte simmar så bra som de väntat sig. 
Hur kommer de simmarna att göra sen som 14-15 åringar ?
      Jag är rädd att de då kommer att sluta om de inte utvecklas. Min upplevelse att man tappar många simmare när det är 14-15 år. Utvecklats de inte då så anser de inte det är värt att hålla på med det livet som simning kräver. För att hålla på med simning och träna runt 15 timmar i veckan när man är 14-15 år så är livsstil. Så därför behöver man som tränare / förening nog se att man under hela högstadieåldern har en träningsplanering som gör att simmarna utvecklas när de är i högstadieåldern.
      
Därför anser jag att det är viktigt att när man är 10-12 år skall lära sig om vad innebär det att satsa på simning, jobba med teknik lära sig styrketräning. Jag tror inte på filosofin att träna "fullt ös medvetslös". Utan att vara ledare för barn gäller det att förstå barn och vara pedagogisk. Att man varit elitidrottare behöver inte betyda att man automatiskt är bra en ledare.

Efter att själv nu blivit flyttad till att träna simmare 8-11 år efter att tränat tävlingssimmare i tonåren de 5 senaste åren så är detta en jättestor utmaning för mig, och funderar 2-3 gånger i månaden säkert om det är rätt ålder för mig att träna. 

  • Kräver jag för mycket av dem ?
  • Är denna träning på rätt nivå ?
  • Är denna träning verkligen på simmarens villkor eller gör jag det för aatt jag vill att simmarna skall utvecklas ?

Så vad vill jag säga med detta inlägg ? Att när vi tränar barn så får vi inte glömma att de är för deras skull man är där och skall hjälpa dem att utvecklas. Man är inte där för att curla dem och låta dem styra träningen, för när de sen vill satsa så krävs det disciplin av dem. Men man skall inte stressa dem och de unga skall förstå varför man gör si och så.

När jag antagligen tappar de simmarna jag har nu om 1½ år skall de simmarna ha en bra grundteknik, kunna grunderna i styrka och förstå vad som krävs av dem att satsa för som vill satsa. Alla kommer inte vilja att satsa på simningen när de går upp i högstadiet, då är det viktiga är att det finns ett alternativ för dem också. De vill inte ligga och träna 6 dagar i veckan och träna pass runt 5000 meter. De är där för att hålla sig i form och för det sociala och de skall också få möjlighet till det. Idrotten är till för alla och man skall få möjlighet att idrotta på sina villkor oberoende ålder. 

Just nu har mina simmare landträning och det är inte jag som leder den. Det gör en simmarförälder för hin har större erfarenhet att ha barn och ungdomsträning på land och hä mer pedagogisk än mig på det. Därför är jag glad att jag kan dela med mig ansvaret till att utveckla barnen till jag tränar med en som som har mer kunskap än mig. 

Vi får inte glömma att när man tränar i 10-12 års åldern så skall det vara kul, de skall älska sin idrott och identifiera sig med sin idrott. Sen när de kommer till tonåren då då kommer den tuffare träningen i och då utvecklas man mer.