Nog måste jag väl erkänna att jag ett tag var en oerhört dålig förlorare. För idrotten gav mig en identitiet. När jag idrottade så var jag någon och råkade man då vara bäst, på säg nu 100 rygg som jag var hyfsad på ett tag, så när jag sen förlorade så tog det hårt på självkänslan. Men då kan man ju tänka sig hur det är för större idrottare som lever just på sina framgångar. Men måttet var väl rågat idag när den avgående förbundskaptenen Tomas Engdahl började sura över att finska friidrottsförbundet lade finnkampen fredag och lördag istället för som Sverige ville då med lördag och söndag.
Jag fick höra att ekonomiskt så är det mycket bättre i Finland med fredag och lördag kväll. Jämfört med Sverige där konceptet med lördag kväll och söndag förmiddag går bättre.
Jag hörde en siffra om att det nu i Helsingfors varit en publik på över 60 000. Ifjol i Göteborg så var det runt 40 000. Så en viss skillnad är det.
Tänk på ett biljett i kurva ligger på 25 euro per dag.
Men nu är det ju inte ekonomiskt som Engdahl tänkte utan idrottsligt. Att det krocka med Golden league så är väl svårt att göra något åt.
Skulle Sanna Kallur sprungit finnkampen om 100 häck varit på lördagen ? Jag tror inte det eftersom hon inte springer ens i Lausanne på tisdag.
Wissman var med och tänkte springa om han inte blivit sjuk.
Mustafa Mohammed så kanske skulle kommit och sprungit 3000 hinder och det är ju synd att han inte fick den möjligheten.
Men hur som helst så tycker finnkampen visar vem som har bredden, och inte toppen. Det som jag tycker är synd med Engdahls uttalande är att det är inte det idrottsliga utan skyller på annat.
Som ledare tycker jag att man skall visa respekt mot motståndarna om man förlorar. Däremot så har jag mer förståelse om en idrottare har "bortförklaringar" varför intre det går så bra. För det är utövaren som vill att det är något annat som inte stämmer. Det är lättare att komma på fötter och prestera bra igen om det är något annat som inte stämmer än att man inte kunde prestera bättre.
Men som ledare börja gnälla över tävlingsdagarna, det är ungefär som när en åländsk fotbollstränare som blev ledsen för att säsongen skulle bli 2 veckor längre än planerat.
Jag fick en dag höra ett ordspråk som jag fastnade vid "Bär motgången som en man och framgången som en gentleman"
Men den som ändå kunde det, för man är ju bara en människa.
Ha det bra
2 kommentarer:
Svenskarna (speciellt journalisterna) har väl i alla tider varit dom sämsta förlorarna i den fria världen;) Bortförklaringarnas okrönta mästare osv. Dom brukar till och med lägga in brasklappar i förhand om dom vet att det finns risk att dom inte vinner, typ att alla alltid är eller har varit förkylda mm mm. Lite ödmjukhet skulle inte skada. Ett typiskt svenskt motsägelsefullt uttalande kunde låta: -Det finns INGEN som är ödmjukare än jag, haha.
Hej Peter visst är det så som du skriver att jornalister förstör nog lite för mycket för idrottarna. Som OS nu och denna GULD hysteri som pågått i ett par år kring Christian Olsson, Sanna Kallur, Carolina Kluft och Stefan Holm. Jag jag anser det är joiurnalisterna som blev dessa idrottares största fiende.
Var det den pressen som gjorde att Kluft bytte sport genom ett flyktbeteende ?
Jag vet inte, men jag kan ha mina funderingar.
Ha det bra
Skicka en kommentar