När jag var ute på nätet så kom jag på den här artikeln. Även om inte själva artikeln ( och bildspelet ) säger så mycket, så får det ändå en att tänka till.
Våra söner är två och fem år gamla och det är underbara pojkar. Men ibland så känns det som jag är för överbeskyddande ibland.
Man kanske ibland borde få lite motgångar att besegra. Jag tror att man växer om man klarar av en motgång. De kan behöva hjälp att besegra motgången men det är barnet som skall besegra motgången.
Jag blev på att fundera om dagens ungdomar kanske ger upp lite för lätt idag.
Det känns idag med våra ungdomar att orkar man inte så struntar man i det och vi vuxna tillåter det.
Är det så att vi föräldrar lägger grund för det när vi springer och curlar för våra barn ?
Jag tror det är så att vi dagens föräldrar springer och "fixar" allt. Blir barnen nedstämda så mår de dåligt psyksiskt och då sjukanmäler man dem och letar fel.
Jag vet inte om jag är ute på tunn is nu men när jag läste artikeln och jag satt efteråt och funderade så var det just den här tanken som kom om oss curlande föräldrar.
För jag är en fruktnasvärd curlande förälder och det gör jag nog för att lätta mitt samvete eftersom jag är borta så mycket.
Man skall ju visa omtanke och kärlek men ändå inte curla för mycket. Ja inte är det lätt att vara förälder. Men det verkar nog som att det var bättre förr.
Kanske vi har det bra för bra idag ?
Ha det så bra
2 kommentarer:
Hej Göte!
Dina inlägg de senaste dagarna har varit väldigt intressanta, antagligen för att det är ett ämne som berör.
Det finns ett uttryck; sluta curla, börja coacha som var och en som förälder kanske kunde ta till sig, med sina barns bästa för ögonen.
Vill man att ens barn skall växa så måste man ge det tillåtelse att göra sina egna misstag (motgångar)osv.
Jag vet att jag också har varit mycket curlande som förälder (en riktig kycklingmamma)och även som yrkesutövande småbarnspedagog ända tills jag "lärde" mig mera tålamod. Även fast mina barn är vuxna nu så finns tendenserna kvar, men nu säger de tack och lov ifrån, när mina gamla "takter" infinner sig.
Det lilla barnet vill gärna lära sig att göra saker själv med allt vad det betyder och som förälder blir man lätt otålig för att det tar tid. Så då gör man det själv istället och vad lär sig barnet? Att det inte behöver anstränga sig för att det finns någon annan som ställer upp i alla lägen.
Du har helt klart en väsentlig poäng i ditt inlägg när du funderar om det är vi föräldrar som lägger grunden för att våra barn ger upp för lätt.
Visst är det så.
Barnet behöver få växa av egen kraft, få göra saker, få göra misstag och klara av dem för att få "ryggrad" och bli starka.
Vi föräldrar menar väl, men det blir inte alla gånger som vi har tänkt oss det.
Tänk på en så liten detalj som att barnet får en slant för att hjälpa till hemma. Det är vanligt förekommande i många hem. "Om du bäddar din säng så får du så mycket osv.". Borde det inte vara en självklarhet att var och en i familjen och hemmet drar sitt strå till stacken för att det skall finnas bäddade sängar osv.
Det handlar ofta om föräldrarnas dåliga samvete att det blir så; men vad lär vi ut?
Tack för bra och berörande inlägg.
Tack för en mycket bra kommentar Karin och tack för berömmet av mina inlägg.
Skicka en kommentar