Det är inte ofta som ett friidrotts VM smyger så här förbi mig. Jag brukar verkligen följa med mycket och ordentligt. Men idag är väl enda dagen jag följt med lite nogrannare som jag brukar göra alltså. Men jag valde ju rätt dag med Pitkämäkis guld. Men sen när segerglädjen lagt sig för mig så började jag fundera vad som jag kommer ihåg från detta VM. Jag som missat att se i tv:n Tyson Gays tre guldlopp bland annat. Men det jag kommer ihåg är glädje. Och då kommer jag ihåg italienaren Howe med mamma över deras glädjefnatt när han tog ledningen i längd och då också italienskt rekord. Jag kommer ihåg australienaren Deakes som grät av glädje sista 100 metern när han vann 50 km gång. Men efter att gått 50 kilometer vem skulle inte bli glad då när man ser målbanderollen
Sen idag italienskan DiMartina och hennes glädje när hon klarade 203 och då nytt italienskt rekord som slutligen räckte till silver. Eller polackernas 4 x 400 lag som tog brons idag. Det är därför idrotten ibland fängslar som den gör när man får se deras glädje. Man vet hur mycket tid och engagemang de lägger ner och sen får de framgångarna och framför allt får sin absoluta formtopp när den skall komma. Visst kommer jag också ihåg de som inte lyckades och framför allt de förargliga fjärde platser.
Men jag vill avsluta friidrotts VM med fokusering av klass. När Thorkildsen kastat sitt sista kast så är det bara Pitkämäki kvar som redan tagit guld. Inte en min gör han, utan istället går han istället med full fokusering och avslutar med att kasta sitt och spjutfinalens längsta kast 90,33. Snacka om tävlingsmänniska och fokusering. Jag ryser.
Ha det så bra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar