Fick en tanke idag när jag satte och läste en krönika. Förra veckan så var jag förkyld och var frustrerad över att jag inte kunde fara och träna. Ja det var så synd om mig tyckte jag. Och frågade någon om hur jag hade det, så gruvade jag nog mig lite tror jag. Men varför det ? Jag har int varit så här pigg och i bra kondition på 20 år. Men när jag läste krönikan så blev jag att fundera på att varför har jag rätt ens gruva mig när man läser om unga människor som går bort för tidigt i t.ex. cancer eller andra sjukdomar. Borde jag inte istället glädja mig över att jag mår så bra som jag gör. Sen jag börja träna så har mina värden blivit bra. Men är det inte människan i ett nötskal att man ser sig själv i första rummet och glömmer bort hur andra har det. Okej nu vet jag att många tänker
- Jag ser nog till mina vänner och frågar hur de mår och ställer upp för dem.
Och det gör jag också men sen när det är synd om mig, så då tror jag att jag glömmer bort att se det ur andras perspektiv. Istället borde man nog försöka att tänka att när det är som mörkast är gryningen närmast.
Ha det så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar