.jpg)
I helgen så var jag på en simtränarutbildning och efter det så for jag till Norrtälje för att se på deras klubbtävling i simning. Och där i utmanaren så simmade riktigt små barn jag skulle gissa att det var från 7 år och uppåt och föräldrarna satt där och drack kaffe och hade det riktigt mysigt.
Jag reagerade på en pojke som jag gissa att var i 8 års åldern som blev långt efter de andra, men när han kom i mål så lyste han av stolthet och titta upp mot sina föräldrar. Den stolta pojken kommer att finnas länge i mitt huvud för han gav idrotten ett ansikte - nämligen stolthet.
Utmanaren kommer från Sverige och är i synnerhet en tävling för de yngre simmarna. Alla börjar med att simma 25 meter. När guldtiderna erhållits i respektive simsätt fortsätter simmaren att simma 50 och 100 meter i varje simsätt. När simmaren erhållit guldtider i samtliga simsätt för en sträcka erhålls en pokal. Så genom det här så lär man sig att man skall jämföra sig med själv och inte med andra.
Så bekymret är nog inte barnen som vill tävla utan mer omgivningen vi har allt från pressande och drömmande föräldrar till tränare och föreningar som kanske vill få fram den där speciella duktiga simmaren.
Jag ser på min son Johannes som är 5 år men fyller 6 om drygt en vecka. Han brukar följa med mig och träna simmare och igår var en sådan dag. Först var han med på kanten men sen hoppa han i och han vill lära sig och han vill bli bättre. Skall jag säga åt honom att han inte skulle få tävla på många år ännu så skulle han bli ledsen. Han börjar redan nu fråga när han får komma med och simma på tävlingar. Mitt svar har varit att när han kan simma simsätten lite bättre.
Jag tror inte det är åldern som är det avgörande utan att han skall tycka att det är roligt att vara på simning och att han kan simma tillräckligt bra. Det viktigaste att det är på hans villkor.
Ha det bra