Ingen skall behöva uppleva med att se sina barn hamna in i ett missbruk.

Sitter på föreningen Fri Från Narkotikas seminarie. Det är nu fjärde året som föreningen Fri Från Narkotikas arrangerar sitt seminarie.
Idag var det en speciell dag, det är första gången idag som det kommer ut i offentligheten om en ungdom som jag jobbade med tidigare när jag var fältare.
Om man kan kalla det case från min tid som fältare.
Det har nämnts tidigare den här tjejen och att jag jobbat med henne, men då är det hennes familj som nämnt det.
Vad som är så speciellt med den här tjejen jämfört med de andra hundratals ungdomar jag jobbat med så är att Linda inte finns med oss längre. Hon tog livet av sig i februari 2007.

Jag har ju tystnadsplikt som fältare men det här gjorde jag på de anhörigas begäran där jag berättade  om Linda. Inte vad vi sagt utan om Linda.
Jag glömmer aldrig den dagen när jag fick samtalet om Lindas död, jag låg i sängen och bara grät efteråt.
Efter det har jag många gånger funderat på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda. Jag kommer inte på något för jag och min kollega fick henne att sluta då.

Men det jag reflekterat på är att varför slutar myndigheter och andra som jobbar med ungdomar att sluta jobba med ungdomarna när det går bra för de unga ?
Jag har gjort det också för då är ju allt frid och fröjd.
Men de här arbetarna är ju betydelsefulla för ungdomarna och sen när det går bra så slutar kontakten, vad gör man då för att få kontakt med ungdomsarbetarna igen ?
Nu är jag inte säker på att det är så det är idag, men tidigare var det så på många ställen.
Betydelsefulla personer slutar inte att vara betydelsefulla bara för att det går bra för en.

Idag nu så var det en film om Linda som jag var med i. Filmen berörde mig enormt och den väckte mig ur min tro att det är bättre nu.
Jag har idag gråtit på bio Savoy när jag såg filmen, och jag har tänkt att jag vill banne mig inte att flera skall behöva uppleva det Lindas anhöriga upplevt.
De skall inte behöva känna sin maktlöshet som man gör idag om missbrukaren är över 18 år.
Jag har jobbat för tvångsvård men vi är för få..
Vi är för få som vill det.

Att jobba med att förhindra att fler unga far illa så behöver det jobbas i god tid. I förskola, grundskola med bl.a. mobbing- och skolkplaner.
Barn skall känna sig trygga i sim omgivning.
Men om det redan gått illa så behöver man komma in i ett tidigt skede, gärna redan i förälskelsefasen och då blir det tyvärr mot deras vilja.
Jag vet att det finns folk som jobbar med missbruk som säger att man måste vänta tills den som missbrukar är tillräckligt motiverad.
Familj och andra skall inte behöva vänta på att deras barn/ släkt skall bli motiverad till vård.
Ett liv går inte i repris därför skall man in tidigt och agera vare sig ungdomen vill eller inte.

Barn och ungdoms idrott

Igår säkrade det åländska fotbollslaget Åland United FM guld i fotboll och på facebook igår fanns det kommentarer som 
".... man kan inte i en evighet köpa in spelare, man måste fostra egna"
" men när inte tjejerna vill så kan man inte tvinga dem heller"
" ni borde ta reda på är VARFÖR d har blivit som d blivit, för bara för några år sedan så var ÅU uppbyggt på egna produkter + några förstärkningar "

Det som är med fotboll att man måste få ihop ett lag d.v.s. 11 spelare + avbytare så truppen bör väl vara upp till 20 unga som vill satsa. Får man ihop det på Åland idag ?
Jag tror att skall Åland ha lag i högsta serien så behöver man få in majoritet av spelare utifrån. För jag tror inte man hittar 20 - 30 åländska flickor som vill satsa elit. Sen är frågan att när skall man satsa elit i fotboll ? För den delen tror jag även fotbollen har svårt att hitta 20 - 30 pojkar som vill satsa för att bli spelare på mästerskapsserie nivå.
Jag tror att hos flera dagens unga så är det viktigare att vara med och ha kul än att bli så bra som möjligt.
Det är viktigare att vara med men helst utan krav.

Överhuvud taget så har jag märkt att det är svårt att få unga vilja tävla. Jag har tränat simmare i 21 år tror jag det är nu, och det jag märker nu att flickor och pojkar nog kan träna men vill inte tävla.
Vi har något inom åländsk simning som heter Utmanaren där man tävlar mot sig själv och skall förbättra sina tider. Det går bra att vara med i. Men att fara bort och tävla mot andra är inte alls lika attraktivt bland åländska flickor och pojkar i 11-12 års åldern.
Nu tar jag inge stress över det men det som gör mig lite orolig att är självkänslan lägre och pressen att prestera högre hos åländska barn än andra ?
Har vi skapat ett prestations samhälle där det är viktigt att prestera bra och kan man inte det så skall man inte vara med och tävla ? 

Jag tycker att med erfarenhet under dessa år har jag blivit en ganska bra och psykologisk tränare, vilket gör att jag tror att de flesta av våra unga simmare känner sig trygga. Men ändå vill de inte tävla. Och vissa av dem är riktigt lovande.
Men vad är det som gör att fler barn idag inte vill tävla ? De här 11-12 åringarna har inga bekymmer att fara och  träna 3 gånger i veckan men tävla vill de inte.
Det här tror jag finns hos fler idrotter och börjar man lägga press på dem att tävla så slutar de.
Jag vet själv om en kille i höstadieåldern som tränar i en av mina grupper som inte ville tävla då och inte rymdes med i förening här på Åland just därför.
Men han måste ju ändå ha rätt till att träna.

Är inte meningen med att hålla på med idrott att få göra det på sina villkor och inte på ledarens eller föräldrars ?