Vart är vi på väg ?

Läser i media om den politiska kampen i stan, om det skall vara filmkamera i högstadieskolorna eller inte. Den politiska kampen som pågår där så tänker jag inte blanda mig i. Däremot så blir jag att fundera på vart har vi hamnat om det är så att vi har ett samhälle där vi fått ett Åland där vi ens diskuterar detta.
Vi ger signaler till våra barn i nedre tonåren att man måste ha kameror för att de skall känna sig trygga i skolan.
När hamnade vi att man kommer till de här diskussionerna ?

Jag vill att barnen skall känna sig trygga men i skolan men tryggar vi det med filmkamera ? Man får inte bort mobbingen för den sker ju mestadels verbalt. Så är det för det fysiska våldet som man vill komma åt ? Nå nu jag skall inte blanda mig i om rätt eller fel med filmkamera i högstadieskolan. Och jag hoppas inte behöver ta och diskutera det i Norra Ålands Högstadiedistrikt styrelse där jag sitter.

Jag är mest oroad över att vi har ett sådant samhälle att vi behöva göra det för våra barn och att de skall ska känna sig trygga i skolan.
Där tror jag vi vuxna behöver se oss i spegeln och fundera om hur vi behandlar våra medmänniskor.

Hoppas vi nu tänker på det under julen att behandla varandra med respekt.

Ha det bra vänner.

Gruppanförande om Finans- och näringsutskottets betänkande om budgetförslaget 2017

Har nyss haft ett gruppanförande för den socialdemokratiske lagtingsgruppen i Ålands Lagting om Finans- och näringsutskottets betänkande om budgetförslaget 2017.

Talman

Vi har nu behandlat Landskapets budgetförslag för 2017. Och jag kan konstatera att ett stöd för detta budgetförslag finns brett. Visst finns det reservationer till budgeten, men som jag ser det så är det en hel del att man håller med i sak och politiken utan mer åsikter om tillvägagångssättet. Som t.ex. jo politiken är bra men skulle vi få sitta vi rodret skulle vi göra så här. Och inget fel i det men man ser en förståelse för den ekonomiska situation som Åland befinner sig i. Då tänker jag inte nu i enbart 2017 års budget utan tänker över flera år. För med vårt ekonomiska system så är vi fast i Finlands ekonomi för hårt. 2013 kom det en vändpunkt för den åländska ekonomin. Efter hårda tider steg vårt BNP till 2,6 procent det var mycket tack vare det privata näringslivet som då hade då ett gott år och drog upp den totala BNP – trots att den offentliga sektorn då hade krympt. Enligt ÅSUB:s prognoser och preliminära beräkningar blev tillväxten 2,4 procent. Så med dagens finansieringssystem så är vi beroende av och i klorna av den ännu krypande finska ekonomin.
Även om man vill se en ljusning i horisonten så är det ändå statsskulder och annat så skymmer horisonten och ljusningen är ännu längre bort med den politik som nu bedrivs i Helsingfors.

Ja politiken i Helsingfors kan vi ju inte nu kalla för gynnsam för Åland, och det är bra att vi alla gör vårt för att förbättra relationen Helsingfors – Åland.  Sällan har jag väl känt en sådan nonchalans och brist på respekt för vår självstyrelse från Helsingfors som nu.
Man har väl aldrig heller hört sån besvikelse från ålänningar som nu för den finländska regeringen. Jag förstår vår åländska regerings dilemma att sätta ner foten samtidigt som man behöver förtydliga det ansvar som de har i Helsingfors för att respektera vår självstyrelse och ta ansvar för det svenska språket. Inget verkar ju vara heligt för regeringen i Helsingfors varken det är grundlagsberättigat eller inte.
Men jag vill ge vår regering vårt stöd från den socialdemokratiska lagtingsgruppen att jobba och kämpa vidare.

Kraften att kämpa vidare med att inse vilket ansvar den finländska regeringen har över Åland och för det svenska språket. Man ser nu en uppgivenhet när man upplever att det finns synpunkter om att man vill att Åland skall gå så långt att man t.o.m. skulle ha åländsk anställd personal vid ministerierna för att följa Ålands intresse. Med denna finländska regering, så kanske många orter borde ha intressebevakare vid ministerierna för att bevaka sina intresse för ingen sitter säker. Men det skall man inte behöva. Finlands regering är valda att bevara hela Finlands intressen.

Under många år har det diskuterats om hotet om det svenska språket i Finland. Och jag kan erkänna att jag inte varit orolig - förrän nu.

Jag har förmånen att få sitta med i Folktingets social- och hälsovårdsutskott och när jag satt där på ett möte 2 september så insåg jag att nu kommer regeringen i Helsingfors att köra över det svenska språket i och med jourreformen som nu pressats igenom  iriksdagen.

Så då direkt från mötet så mailade jag minister Walve om min oro över konsekvenserna det kan innebära för ålänningarna.
Fick då till svar att landskapsregeringen ingen ser någon oro för vår vården i Åbo då.

Jag hoppas de orden håller och att vi kan känna oss trygga. Min oros känsla är ännu inte lugnad för oron finns där med att vård- och landskapsreformen pressas igenom till vilket pris som helst.

Men talman trots det så är det Finlands regerings ansvar att kommunicera med oss på svenska och värna om att de svenska språkrättigheterna uppfylls.
Det är inget som vi skall ansvara för, utan man skall ka kräva att vår rätt igenom Finland är konstitutionellt tvåspråkigt med svenska som ett ”nationalspråk”.

Ålands lanskapsregering har också sitt ansvar med att lyfta upp språksituationen på Ålands och skall informera om läget.
Det gör man på olika sätt och ett av sätten att lyfta upp det så är den utredning som språkrådet, har haft ÅSUB genomfört en undersökning om bl.a. språkbehov i det privata näringslivet.  

Så bästa vänner det är verkligen dags för riksdagen nu inser att Åland kan stå på egna ben bara man låter Åland växa ekonomiskt och ger det självstyrda Åland möjligheter stå på sina egna ben och inte att vi nu fortsätter betala för den finländska ekonomiska kräftgången. Ålands näringsliv mår bra och det gör att Åland nu har en stark ekonomi. Då skall vi få växa och inte vara begränsade av den svaga finländska ekonomin. Nu görs där reformer i Finland som avvecklar kommuner och gör kommunerna till tomma skal. Man kan väl säga att den finländska ekonomin är rätt så ihålig just nu.

Medan vi på Åland har en helt annan målsättning med politiken där man bl.a. vill stärka kommunerna. 

Däremot har Finland åtagit sig att säkerställa och garantera rätten till vårt svenska språk och det skall vi kräva. Även denna Helsingfors regering har ett Åland att värna om och se till dess intresse. Så bästa regering Katrin Sjögren, kraft att kämpa vidare för att vinna respekt för Ålands bästa trots en bristande respekt från Helsingfors.

För att avsluta denna del i mitt anförande så ger jag er följande vägkost

Aldrig har åländska kvinnor och män svikit sin stam och dess ära; ofärd oss hotat, men segervisst än frihetens arvsrätt vi bära.

Talman detta av mitt gruppanförande blev en hel del självstyrelsepolitik och det är väl så att det är nu det mest angelägna som kanske inte syns i euron och cent här i budgetförslaget, men är av betydande vikt för vår framtida ekonomi där kunde jag inte undgå att ha lite funderingar kring det.

Skall Åland växa skall vi ha ett Åland som mår bra och ålänningar som är stolta över. Ett Åland med bärkraftiga kommuner och en bra regionalpolitik. Det visar vi att vi har i denna regeringspolitik en politik som strävar mot mer ekonomiskt bärkraftiga kommuner och även en bra regionalpolitik med att främja näringslivets förutsättningar på landsbygd och i skärgård.

Att jobba med en bra konjukturpolitik är att få en jämn tillväxt. Det finns fördröjningar mellan åtgärd och effekt men vi ser på ÅSUB:s prognoser att det åländska näringslivet mår bra och behöver vi fortsätta att sträva i arbetet med. Åland är fantastiskt och speciellt, som ett litet samhälle så har vi många småföretag och där skiljer vi oss lite från våra närliggande regioner. Vi skall på Åland fortsätta främja ett blomstrande näringsliv, vi skall ge de förutsättningar att näringslivet forsätter bidra till en höjning av vårt BNP och att vi har en god sysselsättning.

Vårt näringsliv växer runt om i världen våra primärnäringar har hittat nya handelsområden och ser möjligheter. Det känns som vi ger dem de förutsättningar trots hot där man vill lägga ner verksamheter så har landskapsregeringen reagerat och agerat. Tack för det.

Talman det är bra att det tas på allvar och ser att vi jobbar med målet full sysselsättning och arbete åt alla. Just där ser vi från den socialdemokratiska lagtingsruppen att lyfta upp den satsning gjort mot den tidigare marginaliserade gruppen – nämligen de långtidsarbetslösa.

Talman som jag inledde mitt anförande så finns det ett brett stöd för detta budgetförslag och jag kan stå här lika länge till.

Men talman jag bryter av här och återkommer i ett nytt anförande där jag kommer att prata om socialpolitik, och landskapets olika verksamheterer som bl.a. polisen och ÅHS. Jag kommer också att lyfta upp diskussioner om barn med särskilda behov och den psykiska ohälsan vi har på Åland idag.

Viktigt med rätt sorts träning i rätt ålder.

Jag kan erkänna, skulle jag kunna välja skulle jag helst jobba med simning - om jag skulle kunna leva på det alltså. 
Hade tidigare ett erbjudande att få jobba som tränare i en simförening utanför Åland, men måste tacka nej av att jag satt på ett politiskt mandat som jag då jag satt fast i.
Jag kan erkänna att när jag har tråkigt så är det oftast simning jag tänker på och jobbar med.
Jag är nu inne på mitt 22 år som simtränare och brinner för det.
Jag har mycket funderingar hur man skall utveckla träningen för att få fram flera toppsimmare.
På Yle sporten gick den förra storsimmaren Antti Kasvio ut med lite kontroversiella uttalanden som t.ex.   "Det här är inte motion utan idrott. Det ska inte vara roligt eller rättvist när man tar tid. Man är tvungen att klara av smärta"

Det som är det speciella att han tränar 10 - 12 åringar och vad är det viktiga för 10 - 12 åringar ? Man har vissa barn som är 11-12 år och år riktigt målmedvetna och vill träna hårt. Om de vill det skall man väl inte hindra dem från det. Men sen har man vissa som inte vill träna hårt utan kanske mer är med för det sociala. Alla skall rymmas inom idrotten och få träna på sina villkor.

Min åsikt är väl att i åldern 10 - 12 år så är det pedagogiska viktiga. Att man som barn lär sig om varför man idrottar och vad krävs det för att nå toppen. Jag har sett simmare som 11-12 år börjar köra morgonträning, tar idrotten på sådant allvar att de gråter när de inte simmar så bra som de väntat sig. 
Hur kommer de simmarna att göra sen som 14-15 åringar ?
      Jag är rädd att de då kommer att sluta om de inte utvecklas. Min upplevelse att man tappar många simmare när det är 14-15 år. Utvecklats de inte då så anser de inte det är värt att hålla på med det livet som simning kräver. För att hålla på med simning och träna runt 15 timmar i veckan när man är 14-15 år så är livsstil. Så därför behöver man som tränare / förening nog se att man under hela högstadieåldern har en träningsplanering som gör att simmarna utvecklas när de är i högstadieåldern.
      
Därför anser jag att det är viktigt att när man är 10-12 år skall lära sig om vad innebär det att satsa på simning, jobba med teknik lära sig styrketräning. Jag tror inte på filosofin att träna "fullt ös medvetslös". Utan att vara ledare för barn gäller det att förstå barn och vara pedagogisk. Att man varit elitidrottare behöver inte betyda att man automatiskt är bra en ledare.

Efter att själv nu blivit flyttad till att träna simmare 8-11 år efter att tränat tävlingssimmare i tonåren de 5 senaste åren så är detta en jättestor utmaning för mig, och funderar 2-3 gånger i månaden säkert om det är rätt ålder för mig att träna. 

• Kräver jag för mycket av dem ?
• Är denna träning på rätt nivå ?
• Är denna träning verkligen på simmarens villkor eller gör jag det för aatt jag vill att simmarna skall utvecklas ?

Så vad vill jag säga med detta inlägg ? Att när vi tränar barn så får vi inte glömma att de är för deras skull man är där och skall hjälpa dem att utvecklas. Man är inte där för att curla dem och låta dem styra träningen, för när de sen vill satsa så krävs det disciplin av dem. Men man skall inte stressa dem och de unga skall förstå varför man gör si och så.

När jag antagligen tappar de simmarna jag har nu om 1½ år skall de simmarna ha en bra grundteknik, kunna grunderna i styrka och förstå vad som krävs av dem att satsa för som vill satsa. Alla kommer inte vilja att satsa på simningen när de går upp i högstadiet, då är det viktiga är att det finns ett alternativ för dem också. De vill inte ligga och träna 6 dagar i veckan och träna pass runt 5000 meter. De är där för att hålla sig i form och för det sociala och de skall också få möjlighet till det. Idrotten är till för alla och man skall få möjlighet att idrotta på sina villkor oberoende ålder. 

Just nu har mina simmare landträning och det är inte jag som leder den. Det gör en simmarförälder för hin har större erfarenhet att ha barn och ungdomsträning på land och hä mer pedagogisk än mig på det. Därför är jag glad att jag kan dela med mig ansvaret till att utveckla barnen till jag tränar med en som som har mer kunskap än mig. 

Vi får inte glömma att när man tränar i 10-12 års åldern så skall det vara kul, de skall älska sin idrott och identifiera sig med sin idrott. Sen när de kommer till tonåren då då kommer den tuffare träningen i och då utvecklas man mer.

Mycket i huvudet som maler just nu

Denna vecka har varit helt vansinnig. Så mycket möten, så många timmar jag varit hemifrån. Nu har jag haft en helg jag verkligen tagit det lugnt. Denna vecka har det varit mycket med olika åsikter och mailbombats med vissa saker.

En fråga jag inte nämner ärendet så fick jag från tisdag kl.13 fram till onsdag kl.21  14 stycken mail och egentligen samma mail som for fram och tillbaks med olika åsikter. Det är lite dilemmat med sociala medier och då facebook att debatten håller på redan innan mötena där man möts fysiskt. För på facebook så kan ju en tråd bära vart som helst och man har ingen koll på det. Nu tycker jag märka att man också på mail börjar debattera intensivt redan innan mötet.
Varför skall man då träffas när man redan debatterat det på mail eller sociala medier innan - vansinnigt tycker jag.

Sen något som jag märker att fått uppmärksamhet är mina åsikter kring det här kring droger som jag debatterade i budgetdebatten och där har det missförståtts lite.

Jag sa att man behöver se på straffskalan och att man skulle komma med lagmotion från lagtinget om en strängerning av lagen för innehav av narkotika. Ja jag tycker det är vansinne att om man åker fast för innehav av narkotika att man " slippa" undan med böter. Min åsikt är att åker man dit för innehav så skall man definitivt hamna i rättegång.
Javisst blir det större kostnader för samhälle när alla de skall på rättegång. Men det skulle helt klart ha en mer avskräckande verkan än att en t.ex. 18-åring som åker fast klara sig undan med böter runt 100€. Min klara åsikt är att det skulle ha en mer avskräckande effekt än att man slipper undan med böter.
Det är inte personen jag vill straffa med det. Nä jag vill minska på den där förbannade drogen. Sen tycker jag jag att man skulle kunna bli dömd till vård istället för fängelse. Jag vill helt klart hjälpa den som håller på med narkotika att få vård. Men det skall vara svårt att hålla på med narkotika och lätt att få vård.
Jag märker att många tror att jag är ute efter att straffa missbrukaren hårdare. Är rättegången för innehav att man straffar missbrukaren hårdare så - javisst då stämmer det. Men jag är helt säker att en rättegång avskräcker mer än vad böter gör.

Sen det här med harm reduction är en annan grej och det återkommer jag till. Jag vet inte var jag skall stå där. Är lite kluven i den frågan. Men skall faktiskt träffa lite fd missbrukare den närmaste tiden och bl.a. sprututbytesprogrammet vill de prata med mig om. Så jag återkommer säkert med mina åsikter om sprututbytesprogrammet under denna månad här på bloggen.
Den kommande veckan så hoppas jag blir lugnare än den gångna veckan. Och med en helgdag på tisdag, där jag tänker fira Finlands självständighetsdag och att vår äldsta son fyller 13 år. Så den dagen blir det inget jobb för mig. Och det är nog välbehövligt för denna vecka har jag haft tecken som tyder på att jag behöver ta det lite lugnare. Jag trivs med politiken men jag kan inte vara överallt.
Jag måste börja fundera vad jag vill inom politiken. Jag vet mina prioriteringar men på vilken nivå skall man välja att jobba med dem.
Många saker som rullar runt i huvudet och maler. Nu gäller det att börja få dem till handling också. Mindre snack och mer verkstad.
Ha det bra